Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wie hinterm draht
från 1938.
Kriget blev för mig - och mina kamrater - inte ett politiskt uppvaknande;
men det innebar att vi tvangs ta ställning. Till tysktimmen skulle jag läsa en
dikt på tyska efter eget val. Samman med Dag valde jag ut Jarama-sången.
Jag vet inte längre var vi hittade texten. Troligen i någon av alla de
broschyrer och skrifter som fyllde våra rum. Men jag hann inte långt. Jag
hann inte säga mer än:
Genossen im Graben
Singt alle mit,
lasst schweigen die ander en Lieder.
Wir singen das Lied der Jaramafront...
innan läraren avbröt mig. Om den svenska skolan under anpasslingarnas
tid borde skrivas utförligt. Jag vill spela en annan sång som vi spelade då.
Den är från 1940.
La guardia rossa
Italienska var ett revolutionärt språk.
För oss var kriget inte ett krig mot Tyskland. Det var ett krig mot
fascismen och de härskande klasserna. Det var ett krig som pågått länge. Vi läste
om Spanien och Kina, vi läste om Oktoberrevolutionen och
Pariserkommunen. När jag var femton kom jag med i Clarté. Var sedan med om att
återuppliva dess skolavdelning, Ung Front. Man fick kämpa både mot
fascisterna och mot dem som sökte så nationalhat i ett läge där egentligen
klass stod mot klass. En inspelning från slutet av trettiotalet ger det ideal
som var riktning. Brecht skrev texten och den unge Busch sjunger med sin
”skarpa, skolade, metalliskt, ljusa stämma som Klaus Mann skrev.
Das Lied von der Einheitsfront.
Jag förstår inte alla de medelålders som nu skymfar dagens
demonstrerande ungdomar med hänvisning till att vi som var barn under kriget inte
bråkade. Visst protesterade vi. Visst bråkade vi. De tidningar vi läste var
tran-sportförbjudna. När man kom hem till en kamrat hade hans far hämtats av
hemliga polisen (efter kriget visade sig att det var ett misstag - men då var
offret redan dött). Vi hade studiecirklar och klubbar, vi klistrade affischer
och delade ut flygblad.
Också efterkrigstidens ungdom vantolkas. Den beskrivs i en otäck
fylle-sentimentalitet. Som om den misslyckats och som om den var något att
gråta över i fyllan och villan nu på sensommaren. Det var inte alls så. Vi
liftade över Europa, vi var på Balkan. Vi satt på ungdomshärbärgen i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
