Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ena eller andra landet, talade, deltog i demonstrationer och lärde känna
varandra i olika länder, italienska partisaner, demobiliserade britter,
svenskar, norrmän, danskar. Man kunde se oss vid de stora städernas
utfarter. Ryggsäckar, grova marschkängor, och grå trenchcoat. Och vad vi
sjöng på ungdomshärbärgena i Lyon och Arles och i lägren utanför Paris
det var sånger som denna. Folksånger som blivit partisansånger och som
nu var den unga generationens sånger:
Bella ciao
Mot slutet av fyrtiotalet var jag tillsammans med Gustaf Carlman i
Kristianstad. Han var kyrkomusiker, tonsättare, musikdirektör. Jag tyckte
mycket om honom. Nu är han död. Han hade cancer. Han talade om detta.
Utan sentimentalitet. Han lärde mig mycket som konstnär. Vi diskuterade
konsten, det konstnärliga arbetet, han var ute hos mig i Kaffatorp. När jag
nu frågade efter hans verk hade Sveriges Radio bara sju minuter Gustaf
Carlman på band. Det finner jag bittert. Själv skulle han ryckt på axlarna
och sagt att livet är kort men konsten lång. Han var min farbror.
Vi tacke Dig O Jesu god
Han gjorde också slut på föreställnigen att jag vore omusikalisk. Han
ville att jag skulle in på seminariet i Kristianstad och lovade göra mig
musikutbildad. Han gick så långt att han ville ha mig i en kör. Under hans
ledning skulle jag kunna sjunga menade han. Det var överord. Men jag är
tacksam över att han befriade mig från den omusikalitet som de vuxna i
min barndom pådyvlat mig. Han sökte också ge mig en musikalisk
grundbildning, han skaffade mig serien Tvåtusen år av musik (tio plattor som då
användes i undervisningen men som nu tycks ha försvunnit så grundligt att
de inte ens finns på Sveriges Radios arkiv. Vi tacke Dig O Jesu god.
Satire against Rudolf of Habsburg.
Genom denna hans insats blev det genom årtionde möjligt för mig att få
kontinuitet och rätt uppleva såväl musik som lyrik.
Hos Bredel i Berlin lyssnade vi sedan på Busch som läste An die
Nachge-borenen av Brecht och som sjöng
Erinnerung an die Marie A
Jag tror det var Kuba som angrep Brechts dikt som småborgerligt
sentimental. I varje fall minns jag frågan:
— Vad är det för tänkande som tänker på ett moln i stället för en
människa?
Det var en livlig diskussion och angriparen talades ned som småborgerlig
själv.
Östeuropa då vanställd i den nuvarande diskussionen. Det fanns en stark
revolutionär våg. Och ungdomarna frågade Willy Bredel och de andra:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
