Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För den som tittar närmare på honom under det att han och
Passepar-tout och Fix trampar sönder den ordnade borgerliga tillvarons struktur
under sig blir han en oroande och hotfull person.
Jules Verne dog visserligen innan den europeiska borgerlighetens sekel
störtade samman i första världskriget men ”Jorden runt på åttio dagar” är
skriven efter det att de äventyrare - män utan historia - som skapade Andra
kejsardömet dragit Frankrike ner i katastrofen under 1870 års krig och
efter det att Kommunen dränkts i blod. För borgaren Jules Verne var världen
varken trygg eller självklar år 1873.
Förord till ”Jorden runt på åttio dagar”, Bonniers 1975
Personligt alltså.
Nu när jag skall fylla femtio år är alla de manliga släktingar i den äldre
generationen som betydde något positivt för mig döda. De var hyggliga
mot mig och tog hand om mig som barn och ung och de tyckte om mig. Jag
är ledsen över att de är borta. Farfar och morfar dog för länge sedan på
trettiotal och fyrtiotal. Nu sedan jag blivit vuxen har Gustaf Carlman,
Gösta Gestad, Folke Reimer, Stig Reimer gått bort. Det är lite tomt.
Ty problemet i min barndom var att mina föräldrar tyckte illa om mig.
De hade svårt att lägga band på sin avsky ens när andra var närvarande.
Det var blott när journalister kom som jag skulle visas fram och vi skulle
vara familj. Så fort jag kunde sökte jag dock hålla mig undan från sådant.
Det var ju så falskt att det isade i tänderna. 1938 tror jag den sista
familjebild där jag är med togs för någon tidning.
I likhet med andra barn som upptäcker att de är oönskade och illa tålda
grubblade jag mycket över om jag var ett hittebarn som mina föräldrar
varit tvungna att legitimera av ett eller annat skäl.
Jag frågade faktiskt Gustaf Carlman om detta en gång. Men han sade att
det nog bara var så att jag störde ritningarna för dem genom att födas. De
höll på med sina studier och tvangs lämna bort mig. Märkvärdigare var det
inte.
Först växte jag upp hos farfar och farmor. Han hade Gesta gård vid
Stallarholmen, hade lyckats svinga sig upp till godsägare genom allsköns
affärer under första världskriget men dog drabbad av jordbrukskrisen år
1934. Han var högerman och kommunalpolitiker. En bullrande storsvensk
nationalist som drack ihjäl sig. Gesta-Pelle, kallades han. I samband med
att han hårdhänt drev igenom brobygget till Selaön skälldes han för att
vara ”Stallarholmsmussolini”. (Vilket på den tiden inte innebar att han be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
