Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hämta tillbaka mig från farfar och farmor utan jag fått fortsätta bo hos
dem och hos de släktingar som tyckte om mig hade jag nog nu varit
ingenjör med konstnärliga och litterära intressen. Säkerligen politiskt och socialt
aktiv. Men så blev det ju inte.
Tillslut en dag jagade min far mig runt ett Bruno Mattsonbord som stod
i övre våningen. Jag höll bordet mellan oss och sprang hela tiden undan
runt det så han inte kunde komma åt mig. Plötsligt märkte jag att jag
stannat och lyft en stol och jag sade:
— Ett steg till gubbjävel och jag slår in skallen på dig.
Hans ansikte var helt vitt och han hade små salivbubblor i mungiporna.
Men han stannade. Det var första gången jag fått honom att backa. Då
förstod jag att jag måste hemifrån.
På hösten 1944 när jag var sjutton år började jag sedan som volontär på
Värmlands Folkblad och sedan dess har jag skrivit.
Det är klart att jag grubblade som barn och ung om jag var tokig; om det
var något verkligt fel på mig eftersom det var ett sådant helvete hemma.
Men de släktingar jag bott hos - flera av dem var ju lärare - menade att det
inte var något fel på mig. Jag var snäll och rar och helt vanligt. Jag var inte
odrägligare än vad ungar normalt brukar vara, sade de.
Jag är inte alls säker på att den här uppväxten var skadlig. Den tvang
mig att bli författare i stället för att bli ingenjör. Det tycker jag inte är
något att ångra. Genom att jag hela tiden tvangs uppleva skillnaden mellan
det yttre skenet (den journalistiska image som spreds) och den verklighet i
vilken vi levde blev det senare mycket lättare för mig att förstå tillvaron.
Den som får den skenbara tryggheten ordentligt krossad som barn får
samtidigt vanligtvis någon flisa i ögat som gör det möjligt att se klarare på
tillvaron.
Genom att jag som äldre barn och som ung var intellektuellt övertygad
om att mycket av vad mina föräldrar stod för i politik och samhälle var
riktigt samtidigt som jag själv tvangs genomlida min barndom blev det senare
i livet betydligt lättare för mig att förstå att människor och skeenden inte är
ja-ja och nej-nej.
Verkligt besvärligt var i stället att mina föräldrars vänner såg till att jag
inte skulle skada dem genom att publicera böcker. Bonniers förlag
refuserade mig uttryckligen - skriftligen - med att de inte ville göra min far så ont
som det att publicera mig skulle innebära. Tiden skickade mitt manus på
remiss till kanslihuset varifrån jag fick brev om att jag inte borde publicera
romaner för min fars skull. Sedan kom detta att prägla kritiken några år
till dess min fars vänner pensionerades. Nu är det över sedan länge.
Föreställningen att man får det lättare i livet och får möjlighet till mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
