Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inga kedjor. De kunde inte se bilder. De kände heller inte på samma sätt.
Småsaker bekom dem men stora upplevelser märkte de inte.
Det var på femtiotalet när jag redan blivit vuxen som jag blev klar över
både på vilket sätt jag var annorlunda och var gränserna gick. Man kan
säga att jag mognade sent. Vad andra människor ansåg hade aldrig riktigt
berört mig som barn. Det vill säga jag fick en obehagskänsla när jag märkte
att man sökte locka eller tvinga mig till något jag inte ville. Jag minns hur
de kunde stå framför mig i timmar och ropa och bli rödare och rödare i
ansiktet. Till slut skrek de:
— Du är hebefren!
Men det var jag ju inte och det visste jag. Jag hade ju bara ett annat jag
än deras och ville något annat och väntade på att kunna komma loss. Jag
slapp loss 1944. Sedan reste jag och skrev. Jag var författare. Att
redaktörer och lektorer i tio år talade om för mig att jag inte var det och skulle
sluta skicka manuskript till dem påverkade mig inte (fast det gav en
obehagskänsla också det) och inte heller brydde jag mig om att kritikerna skällde
när jag äntligen debuterade 1954. Jag visste ju vad jag ville göra.
De hade fel. Några bland dem är nu döda. Andra har fått äta sina ord.
Jag har kvar klippen från femtiotalet. Nog tror jag i allmänhet på
ekluten. Den duger inte till mycket som inte garvats ordentligt som ung. Man
skall också redan från början göra sig så omöjlig att man aldrig mer
behöver bry sig om sitt borgerliga rykte. Men det var på femtiotalet jag förstod
hur systemet fungerade. Jag hade ju inte varit ensam från början med mina
åsikter om konst och stil och språk och litteratur och form. Men de var inte
gängse i sin tid. Och mot slutet av femtiotalet när min tid kommit hade jag
sett vad som hänt de andra. Några hade supit ner sig. Andra hade bara
slocknat och många hade helt slutat och övergått till andra och vanliga
sysslor. De hade i längden inte förmått vara likgiltiga för vad andra tycker
och säger sig tänka.
Den som skulle skrivit den vackraste visan om kärleken i min generation
ligger inte i en massgrav i Flandern utan sitter på kontor. Den som skulle
blivit den störste målaren är ett söndersupet människovrak som nu
klapprar med löständerna i Stadsgården. Det var inte ett politiskt förtryck; det
var det sätt på vilket medelmåttorna håller det gängse som gängse i var tid.
Det var därför de gängse kunde svänga med konjunkturerna. På
femtiotalet såg jag detta hända. De som gick under var värdefullare än de som
nådde fram. Skit flyter.
Det skrivs ofta om mig att jag är ensam och isolerad. Det är bevisligen
inte sant. Mitt umgänge är stort och vänner har jag i olika länder. Hur
skulle jag annars kunna resa som jag gör? Men jag vet vad man menar. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
