Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan stryka ut personer. Glömma dem om så behövs. När ett umgänge blir
alltför krävande och ger alltför lite gör jag så. Det är varken fiendeskap
eller bitterhet; det är ett sätt att inte belasta sig med onödiga känslor. Att de
utstrukna sedan beklagar sig och får sina vänner att skriva i pressen att jag
är elak för att jag varken vill umgås med dem eller gräla med dem förstår
jag inte.
Men det var på femtiotalet jag insåg att de flesta i vår kultur förväntade
sig sådana känslomässiga band. Det var därför de inte kunde behandla
texter förnuftigt utan envisades med att se till personen (som de ”tyckte om”
eller ”tyckte illa om”).
För att illustrera förhållandet kan jag ta ett exempel från häromveckan.
Jag träffade Hans Nestius på en sommarlunch hos några gemensamma
bekanta. Jag har ju skrivit om hans arbete några gånger. Han sade att han
var förvånad över att jag inte slog honom. Han menade att många i hans
umgänge var förvånade över att jag var vänlig och sympatisk när de mötte
mig. Det tycktes som han fann detta konstigt, nästan sjukligt. Jag påminde
honom om vad som sades om Axel Hägerström en gång:
— Men han lär vara snäll mot hustru och barn. Jag tror inte han begrep.
Men jag finner det lika orimligt att slå på Nestius med knytnävarna för att
jag finner hans texter och åsikter felaktiga som jag skulle finna det orimligt
att krama på Nestius eller klappa honom för att söka övervinna min
uppfattning att han har fel i sak och fel i sitt arbete.
Sedan jag blev myndig har jag alltid levt i äktenskap. Jag finner det
onaturligt att leva ogift. Jag har aldrig legat med någon kvinna jag inte kunnat
tala med; som jag inte tyckt om såväl intellektuellt som emotionellt. Det är
därför jag aldrig kunnat tänka mig köpa ett fnask. Det vore samlag mot
naturen. När jag var i tonåren trodde jag alla kände så. På femtiotalet
förstod jag att de inte gjorde det. På femtiotalet levde jag i tre äktenskap. Jag
gick in i årtiondet i ett äktenskap. Jag levde sedan i ett annat. Jag hade
inlett ett tredje mot slutet av femtiotalet.
Det där var inte alls så konstigt. Nog finns förälskelser och visst är
passionen verklig men om jag inte år ut och år in blivit grundligt refuserad
utan haft möjlighet att använda tiden under slutet av fyrtiotalet och början
av femtiotalet till meningsfullt arbete i stället för till ansträngningen att slå
mig genom detta sega motstånd då hade jag med säkerhet fortfarande varit
gift med min första hustru; nu fick hon bara de djävligaste åren från 1948
till 1952. Vi var inte ovänner när vi skildes och vi grälade heller inte särskilt
mycket - fast vi senare kanske blivit det som det brukar bli - hon var också
helt solidarisk och trodde bergfast på min uppgift. Men det blev mig nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
