Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vändigt att lämna henne för att i det läget kunna slå ner det sista
motståndet. I det liv som då blev mitt kunde hon inte följa med.
Det andra äktenskapet tillbringades mest på resor i öst och väst. Ett liv i
kappsäck och hotellrum, som jag alltid trivts med. I Paris föddes vår dotter
en pinande kall vinter när vi bodde på hotell Orfila (faktiskt! och av
tillfällighet!). Överhuvudtaget har jag ju sedan krigsslutet tillbringat mer än
halva min tid på resor. ”Ute”, som det märkligt nog heter på svenska. Min
andra hustru fick vara med om att jag publicerades och till slut också att
kritiken började acceptera att jag fanns och skulle finnas. Men hon trodde
då att resandet någon gång skulle ta slut: att det någonstans skulle finnas
ett vanligt hem. Tre rum i förort.
Men det var inte möjligt. Jag hade stora och långa resor att göra. Alltså
måste jag lämna henne. Det gjorde ont men var nödvändigt för arbetet. Vi
gick alltså olika väger. Men vi umgås fortfarande. Hon är en av våra
vänner. Sedan reste Gun och jag till Asien. Vi hade första gången träffats långt
borta i det tidiga fyrtiotalet i Bromma läroverk och sedan umgåtts i samma
konstnärskretsar i början på femtiotalet.
Det var mot slutet av femtiotalet som jag tvangs uppleva gränserna. Det
var nyttigt för arbetet även om det var bittert. Min upplevelse att vara
annorlunda - annorlunda till väsendet - hade ju präglat redan mina tidigaste
barnaår. Mina första minnen är färgade av det vetandet. Till vissa delar var
det ju bara fråga om ett annorlunda än min närmaste omgivning. Mina
föräldrar kunde till exempel inte ta i djur. Deras händer fungerade inte. De
förstod inte djur. Jag däremot hade redan som mycket liten omedelbar
rapport. Det rör elementära instinkter. Min katt som nu är fjorton år är
stum. Han klämdes i en dörr av en ovarsam författargäst som unge. Jag
vaknar naturligtvis omedelbart ur den djupaste sömn om katten står
utanför dörren och vill in eller om han plötsligt blivit törstig. Det är samma
instinktiva rapport som den alla vilka skött spädbarn känner till. På
instinktsplanet reagerar jag -bch de flesta bland oss - på det sättet inför
närstående och hjälpbehövande däggdjur oavsett om de är barn eller djur.
Mina föräldrar tyckte bara det var konstigt - lite sjukligt till och med att jag
kunde titta på en hund och veta. Hade inte mina morbörder varit som jag,
kanske mina föräldrar lyckats få mig att tro att det var något fel.
Det fanns annat som jag inte kunde dela med någon. Jag upptäckte att
jag tänkte på ett annat sätt. Orden hade form och färg. Det gick att se
sammanhang. Fast ordet ”se” är inte riktigt adekvat. Det var så mycket de
vuxna inte tycktes begripa fast de använde orden. De såg inte att jorden var
rund till exempel. De bara sade det. Där tvangs jag vakta på min tunga.
Om man lät dem - föräldrar, lärare, släktingar - komma på hur man kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
