Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
foga ord till ord och med ett slags inre Meccano plötsligt lyfta en ridå som
gjorde att man kunde se långa perspektiv, då började de omedelbart
psykologisera. Min mor blev orolig och drog fram ett test (och skulle testa mig).
Men från det jag blev läskunnig hade jag ju läst deras handböcker i
psykologi och tester och visste att det inte alls var sådär. Böckerna var skrivna av
sådana som inte kunde tänka på det där sättet. Senare blev det den
tekniken som gjorde det möjligt att tänka rätt. Andra kunde tala om kris och
krig men de såg dem inte. Därför trodde de på sin stabila värld. Jag visste
på femtiotalet att jag hade rätt. Det har jag fått. Det visste jag att jag skulle
få. Det var först på femtiotalet jag började lära mig behärska det här sättet
att tänka och använda det som verktyg.
Annat som var annorlunda och som jag aktade mig för att avslöja men
som jag haft och har stor nytta av är bilderna. Jag var eidetiker som barn
och det lät som ett fult ord men betydde bara att jag kunde ta fram en bild
av vad jag en gång sett och titta på den efteråt. Det är viljestyrt. I böckerna
stod att det skulle försvinna efter trettonårsåldern. Men det gjorde det inte.
Fast det sade jag inte, hade jag sagt det hade de nog sökt behandla bort det.
Men hur skulle jag kunna skriva om jag inte kunde ta fram bilder? Se
boksidor, se landskap, se skulpturer, se målerier, se det jag behöver se. En sak
som jag kommit på hos många konsthistoriker är att de är blinda
inombords; de kan inte ligga i en skogsglänta, se molnen och ta fram den ena
bilden efter den andra och titta på Ajanta och jämföra med Dunhuang och
låta bilderna styra varandra till sammanhang.
Nå, det låter krångligare än det är men de som är som jag vet vad jag
menar. Dock, man bör inte låta någon komma på det förrän man är vuxen
och kan freda sig. Så satt jag och skrev boken om Afghanistan de stunder
jag kunde vara uppe under sjukdomen vintern 1959-60. Den som är
intresserad av text kan se det.
Men jag var sjuk. Den sjukdomen hade satt gränser. Det var ju med vilja
jag alltid klarat mig. Den var ett instrument. Men mer än ett instrument; en
kraft att utnyttja. Som barn när jag var svagare än omgivningen och
hjälplös mot den och utsatt för föräldrar och skola var den ett försvar. Den
gjorde det möjligt att fortsätta att läsa vad de än sade runt mig. När jag
slapp loss vid sexton års ålder kunde jag ännu inte behärska den. Jag var
naiv och omogen. Jag hade beslutat mig för att bli författare och märkt
hur själva beslutet - viljandet - gav styrsel och riktning åt livet. Så
småningom märkte jag att det gick att vilja sig. Om jag viljade till kunde jag
upphöra att frysa eller upphöra att vara trött. Jag vandrade mycket genom
Sverige och Europa de åren. Man kunde gå utan tröja om vintern om man vilja-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
