Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de sig varm. (Det var fråga om att medvetandegöra sig om sin kropp. Yoga
alltså. Men vilja styrde.)
Alla vet vi att det är på detta sätt. I juli 1958 när vi var ute i öknen i Iran
och det var mycket hett led Gun svårt. Efter några dagar höll hon på att ge
upp. Hennes hud var helt torr.
— Svettas! sade jag.
Hon hade aldrig levat i riktig hetta och behövt lära sig svettas.
— Hur då? sade hon.
— Tvinga din kropp att börja svettas.
Det gjorde hon. Hon är viljestark. Efter en stund började hon svettas
och sedan dess har hon mått bra i heta länder.
Men det gällde ju inte bara kroppens funktioner. Det gällde hela livet.
Att vilja till var som att slå på en strömbrytare. Det slog till en mäktig kraft
som bar fram. På något sätt var det som om allt blev möjligt. Jag var
övertygad om att var gång jag samlade mig till ett viljande kunde jag
genomföra det jag viljat fram. Det var inte fråga om kontakt med Jenseits. Det var
inget mystiskt. Det var bara att organisera sig själv; bränna ihop sig i en
punkt. Sensommaren 1959 sprack det.
Jag har skildrat det i boken om Afghanistan. Hela vägen genom öknen i
norra Afghanistan och sedan upp i bergen kämpade jag mot
amöbadysen-terien. Kraften bara rann ur mig som ur en läckande vattentank. Tillslut
förmådde jag inte. Jag sket och spydde så det stod som kvastar ur arsel och
mun. Jag kunde inte övervinna det hur jag än viljade. Till Wakhans port
kom jag och kunde se in i Pamir. Inte längre. Jag tvangs ge upp. Det var
den djävligaste förnedring jag upplevat i hela mitt liv.
Sedan var jag länge sjuk och blev aldrig lika råstark som tidigare. Men
jag kunde skriva bättre genom detta. Jag lärde mig mina gränser.
Ja, det här var mitt femtiotal.
FiB/K nr 16-81
10-09-81
Fördragsamhet
Jag läste Herbert Tingstens ”När skymningen faller på” från 1970 i går
kväll. Den hade legat tolv år på bordet för böcker att läsa men ständigt
skjutits undan av annat. På sidan 172 såg jag att han skrev om mig.
Fast det var skrivet så att blott de invigda skulle förstå adressen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
