Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—
”En framstående socialdemokratisk akademiker yttrade för ett par år
sedan att den som höll på en sak skulle vara redo att dö för den. Så var det i
varje fall, antydde han, förr i tiden, i hans ungdom, nu tycktes den
revolutionära eller i en viss fråga engagerade ungdomen inte vara beredd till
sådana offer.”
Den ”framstående socialdemokratiska akademikern” var Gunnar
Myrdal och den som borde ut att dö var jag. Det rörde vad Gunnar Myrdal sagt
om mig i januari 1968. Då störde jag den socialdemokratiska regeringen
och han ville klippa till. Han hoppades att jag skulle få ordentligt straff för
demonstrationen 20 december och innerst inne hoppades han fortfarande
att jag skulle dö undan. Det intressanta - som Tingsten påpekade - var att
han fick publiken med sig. På ledarsidan i Svenska Dagbladet såväl som
runtom i de socialdemokratiska ledarspalterna fann redaktörerna hans
önskan riktigt trevlig. Så bör de bråkiga behandlas:
”Det nämnda yttrande mottogs emellertid, såvitt jag kunnat finna, med
en viss respekt, i varje fall inte med ett hånskratt. En påtaglig förklaring är
att uttalandet var riktat mot den ungdom som genom demonstrationer och
andra aktioner protesterade mot USA:s Vietnampolitik. Varför skulle de
inte riskera livet som frivilliga i stället för att skrika i Stockholm - den
frågan uppfattades som träffsäker replik hur slapp och tanklös den än var.”
I och för sig tror jag inte Herbert Tingsten var så aningslös som det kan
verka i texten. Han och Gunnar avskydde varandra och avskyn hade vuxit
till hat och hatet hade inte personlig orsak utan politisk; det var den
politiska motsättningen som förvandlat deras nära vänskap till kallvitt hat.
Sista gången de träffades växlade de några repliker som Gunnar sedan förnöjt
återgav:
G. — Jag kände knappt igen dig gamle vän.
H. — Vi blir alla äldre.
G. — Och förändras med åren.
H. — Tycker du jag förändrat mig mycket?
G. — Ja, käre Herbert du har blivit så förfallen. Så fruktansvärt
förfallen. När Gunnar berättade historien skrockade han förtjust:
— Han gick rakt i fällan och jag kunde säga honom helt milt: Du har
blivit så förfallen Herbert. Så fruktansvärt förfallen.
I Dagens Nyheter återgavs så småningom när Herbert Tingsten var död
det brevutkast Gunnar placerat i Arbetarrörelsens arkiv enligt vilket
Tingsten tänkt fly till Förenta Staterna undan Hitler under kriget. Också med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
