Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skälet är att jag med berättande prosa - som i denna bok - naturligtvis
strävar efter att nå en stor publik. En betydligt större än vad bokbranschen
som den nu ser ut i Sverige tycks kunna ge.
Vad personfrågorna beträffar är de underordnade. Att medlemmar av
familjen Myrdal tyckt illa om varandra - på vad de anser vara goda grunder
- har varit allmänt känt länge. Hur sedan detta bedöms är inte en
privatmo-ralisk utan faktiskt en politisk fråga. När Gunnar Myrdal hävdade att jag
borde ge mig iväg till risfälten i Sydostasien och dö för saken i stället för att
demonstrera mot den socialdemokratiska svenska regeringen var det såvitt
jag kan se bara en skribent av betydelse i det etablerade Sverige som
reagerade och fann uttalandet motbjudande. Det var Herbert Tingsten. Han
fann det därtill illavarslande att hela pressen - konservativ som
socialdemokratisk - ansåg detta Gunnar Myrdals argument användbart och
trevligt. Men han hade ju sina speciella skäl att se med stark kritik på allt i
Gunnar Myrdals agerande.
Jag delar inte den inställning till skrivande som är Horace Engdahls och
andra yngre kritikers. För mig är skrivandet en alltigenom medveten och
genomlyst verksamhet. Det är fullt möjligt att vara helt medveten också
om sina mest personliga och driftsmässiga beteenden. Alltså medvetenhet
om den sociala tradition som utgör den allmänna ränningen i livet och
därtill medveten om de privata känslostormar som bestämmer handlandet.
Till en del hade jag en sådan medvetenhet redan som tonåring i början av
puberteten (hur den kom till är en historia att berätta) men till stor del var
det Nic Waal och den psykoanalytiska diskussionen och erfarenheten i
Oslo 1945-1946 som hjälpte mig se. Det har för övrigt alltid förvånat mig
att kritikerna undgått att lägga märke till hur medvetet jag utnyttjat
psykoanalytiska tekniker i skrivandet av också politisk text. Upprätta
bryggor mellan tankarna. Sådana jag vet kommer att fungera. (Och som
bevisligen fungerar då de släpper över associationer från en sida till en
annan och åstadkommer den upprördhet jag önskat.) Men detta innebär att
jag har en medveten uppgift och en avsikt med arbetet och att jag
formulerat detta inför mig själv redan innan jag sätter mig vid skrivmaskinen.
Det allmänna uppdraget var att skildra ett barn. Att skildra detta barn
rakt. Utnyttja vuxenverkligheten i dag för att ge relief åt barnet. Att genom
ett direkt skrivsätt hjälpa läsaren till en identifikation. Det är ett barn i viss
miljö och viss tid (något allmänbarnsligt existerar ju inte) men denna tid
och denna miljö ses på barnets villkor. Alltså ingen allmän
trettiotalsbe-skrivning. Den får vänta till dess barnet blivit medvetet om världen. Det
sker först i prepuberteten. (En skildring av femåringens syn på
guldmyntfotens problem och Japans politik i Kina är inte trovärdig.) Det har skrivits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
