Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
många barnskildringar. Jag menade att jag kunde göra det på ett direktare
och mer klarögt (och därmed också på sitt sätt mer upprörande) sätt än
brukligt.
Det kunde jag göra genom att utnyttja den egna nödvändigheten att se
sig i nacken. Kring början av sextiotalet - och i synnerhet efter A:s
självmord i min lägenhet på Skånegatan - blev det nödvändigt för mig att reda
ut frågorna om ansvar och medvetenhet och insikt. Det gjorde jag i den
bok vars enda korrekta version ännu blott finns på engelska: ”Confessions
of a disloyal European”. (Det finns en bra översättning till norska och det
kommer en till svenska.)
Nu vid femtiofem års ålder då jag under alla omständigheter redan
använt mer än två tredjedelar av den livstid som stått till mitt förfogande och
då jag har gjort mer än hälften av det livsarbete jag haft möjlighet att
utföra - då trappan oundvikligen leder utför och krafterna kommer att avta och
ondare dagar kommer - blir frågan hur jag blev för mig viktig. Mitt jag,
min identitet, formades ju långt innan den tid då jag kunde ta medveten
ställning. Genom att utnyttja kraften i den nödvändigheten blev det
möjligt att skriva vad jag ville ha skrivet om ett barn.
Det är naturligtvis en inte enbart behaglig procedur. Det gäller att lyfta
upp längesedan bortsorterade minnen och upplevelser och återskapa dem.
Att för en tid leva i en värld av hologram, kan man säga.
Men genom att stampa till hårt just på det som är de egna
smärtpunkterna öppnar det förflutna sig och det blir möjligt att formulera.
Jag vill förklara detta. Så går det till. Men processen har två steg. Det
första - utnyttjandet av den egna nödvändigheten - angår blott mig. Vad
jag känner eller inte känner är ju för publiken totalt likgiltigt. Det är så
som Louis Jouvet sade till den unga skådespelerska som skulle spela upp
för honom och som sedan beskrev sitt stora kännande:
— Men det är ju inte ni som skall känna. Det är publiken.
Medvetet utnyttjade är dock de egna känslorna och till synes dolda
upprördheterna och de längesedan undanställda upplevelserna av att kränkas
användbara i arbetet. Det gäller dock att se dem. Den omedvetne fumlar.
Som t ex kritikern Horace Engdahl fumlar i sina texter. Han ser inte vare
sig tidens ränning (känner dess ålder) eller sina egna drifter och förbjudna
zoner.
Det andra steget blir att fullfölja uppdraget. Jag menar att jag lyckats.
Jag har skildrat en pojke.
Alltså har jag också valt att söka nå ut till största möjliga publik: radions
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
