Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trehundratusen eller så litteraturlyssnare. Såvitt jag kan bedöma gör jag
det med en bra text jag kan stå för.
Exp. 30-7-82
Om skandaler och journalistik
I Klassekampen 31 juli 1982 oroar sig Jon Michelet för att jag i Expressen
skulle skriva en artikelserie om mina föräldrar. Det är en obefogad oro.
Någon sådan artikelserie finns inte.
Däremot offentliggör jag hösten 1982 en roman ”Barndom” som utgör
den andra och fristående delen av den svit vars första del finns på norska
-men inte på svenska! Inte ännu i alla fall - ”En illojal europeers
bekjennel-ser”, Pax 1970.
Jag har valt att publicera den först som radioföljetong; har läst in den i
fjorton avsnitt. De skall sändas två gånger i veckan (med repris tre dagar
efter) från 3 september till 18 oktober. I december skall den sedan komma
som Månadens bok. Jag har valt denna väg då den ger mig vad jag som
författare är mest intresserad av - största möjliga publik.
Ett avsnitt i två kapitel tryckte jag på Expressens kultursida 25 juli. Det
gjorde jag just för att ha belagt vilken bokens karaktär och stil var innan de
stora skandalartiklarna skulle komma. Att de kommer vet jag ju av
erfarenhet. De kommer alltid. Denna gång skulle de komma ett halvt år innan
publiken hade tillgång till texten. När de sedan kom publicerade jag en
principiell artikel på Expressens kultursida torsdagen den 29 juli.
Det problem Jon Michelet tar upp - att olika texter blir utsatta för
skandaljournalistik - är ett konstaterande men får inte av författaren upplevas
som problem. För mig började detta sommaren 1945. Då gällde det en bra
(för att vara skriven av en 17-årig journalist på ett litet kommunistblad i
provinsen bra alltså) text om välgörenhetstillställningar. Det blev
ledarartiklar och skrik och ännu åtta år därefter skrev chefredaktören för
Göteborgs-Posten att det borde förbli skottpengar på sådana som skrev
sådant som jag. Det var dock bara att gå rakt på. Tillslut tystnade skriket.
Man måste lära sig förstå att också denna skandaljournalistik är ett sätt att
tysta författaren. Det var för att överrösta skandaljornalistiken och nå
fram till läsarna jag valde radion och ville ha Månadens bok. Nu får min
text (vilken jag finner god) publiken skrikandet till trots. Om texten håller
bör man gå rakt på oavsett bråket och om texten inte håller borde man
aldrig ha skrivit den.
Jon Michelet föll i skandaljournalistikens fälla. Han drog den slutsats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
