Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iske riksdagsmannen Hans Göran Franck vill gå till domstol för att få
fastslaget att jag var ett lyckligt barn i en lycklig familj får jag väl lämna mina
bidrag till den polisprotokollära sanningen. Men det blir annat än
återkallandet av femåringens syn.
”Barndom” är en berättelse. Något hål ned till under jorden finns inte i
Ålsten. Det som finns i berättelsen är berättat. Att ett barn klämde
tummen före kriget en sommar det är sant. Jag har tummen kvar och den är
klämd till kartnagel. Men att tummen klämdes just så är berättelsen. Min
moster Karin vet att tummen klämdes i grinden till kohagen. Hon var med.
Men till berättelsen hörde bilen. Den passade. Fast glaset med
vätesuperox-id var samma både i verklighetens värld och berättelsens. Och pojken var
duktig i båda. Men bilen gav djup åt denna pojkduktighet. Därför valde
jag den.
Mycket sådant byts ut. Rum flyttas. Människor uppstår eller tas bort.
Tag avsnittet om Meccano och bilar. Det är sant. Jag var intresserad av
Meccano. Det är jag än. Jag har ett helt källarrum fyllt med delar. Samlar
nya. Köper in. Tigger dem av folk som har bitar i någon låda på vinden.
Jag bygger nu de stora modeller jag aldrig hade möjlighet att bygga som
barn. Berättelsen är sann alltså.
Nej, ty det var Schuco-bilar (som också gick att byta hjul på och
behandla på riktigt) som var min verkliga passion. Varför skrev jag inte det då?
Jo, mycket få minns Schuco-bilarna. Meccano minns läsarna. För läsarnas
skull bytte jag Schuco-bilar (som hade sina historier) till Meccano (som
hade sina). Men visst består nioårssanningen!
I det jag nu skrivit tycks det som om jag satt som vid ett manöverbord
och styrde skrivandet. Riktigt så är det nog inte. Länge visste jag att jag
skulle skriva ”Barndom”. När Lasse Bergström, förlagschef på Norstedts,
besökte mig när vi bodde i Berlin 1974-76 diskuterade jag boken med
honom. Då var grunddragen klara tycktes det. Men ännu sommaren 1981 var
jag inte klar över att den skulle skrivas ut med en gång. Jag trodde jag
skulle skriva den 1982-83 någon gång. Det var ju annat jag skulle göra. Jag
skulle skriva texten till en bok om den politiska karikatyrens historia och
på hösten 1981 skulle jag resa till universitet i Austin i Texas för att
föreläsa om Linné, hans syn på nemesis divina och dettas roll i svensk litteratur
som föredömligt skrivande. Jag var kallad dit, universitet skulle betala bra.
Så i augusti det året när jag började skriva om Linné kom i stället den
berättelse upp som kom att bli central i ”Barndom”. Sedan öppnade sig det
tidiga trettiotalet. Plösligt gick det att återkalla en femåring. Jag såg allting
precis som det varit. Med ohygglig detalj skärpa.
Jag meddelade Austin att jag inte kunde komma. De fick skaffa någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
