Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Normal som sill och potatis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg har skrivit om äktenskap - inte ens i En dåres
försvarstal och inte i hans Ockulta dagbok - som jag inte själv
har upplevt. Jag är inte särskilt stolt när jag minns vad jag
gjort och sagt till mina hustrur. Men så är det. Precis som
morfar sade. Och vad jag har sett av vänner och släkt under
åren ser jag att jag i det avseendet bara är som envar. Kanske
är det annorlunda i Storbritannien och i de intellektuella
kretsarna i det sedan länge urbaniserade Västeuropa, men av
egen erfarenhet kan jag säga att så här är det bland folk i de
nordiska länderna, i Östeuropa och Italien. Det Strindberg
hjälpte mig till är, som morfar sade, att inte ljuga för mig
själv. Vi är inga datorer i lidelser, kärlek och svartsjuka.
Naturligtvis finns det komplikationer med Strindberg. De
är historiska och bör studeras. Under åttiotalets första år var
han den ledande antisemiten i Sverige. Det förde honom i
skarp konflikt med de traditionella liberalerna och med
bröderna Brandes i Köpenhamn, vilka var de som propagerade
den nordiska litteraturen i Europa.
Judarna hade fatt (nästan) fulla medborgerliga rättigheter
1870 av vänstern med röstsiffrorna 98 för och 18 emot i första
kammaren och 116 för och 58 emot i andra kammaren. Tio år
senare var Strindberg antisemit på vänsterkanten. Hans
argument - som han diskuterade med Edvard Brandes - var
att judarna hade emanciperats av demokraterna men svikit
folket genom att assimilera sig med överklassen och bli
svenska reaktionärer. Argumentet var inte särskilt bra.
Överklassens judar assimilerades självklart med överklassen. Det
var en klassfråga inte en rasfråga. "Socialism för de
korkade", sade Engels om sådana resonemang.
Längre fram mot nittiotalet, när antisemitismen i
Frankrike helt klart var en del av den allmänna reaktionära
rörelsen övergav Strindberg sina rasistiska åsikter och även de
flesta av sina fördomar. Han fortsatte att misstro Dreyfus.
Men som så många andra tyskar och svenskar på
vänsterkanten gjorde han det inte därför att han var jude, utan
därför att han var officer och gentleman.
Det finns också ett mer rent intellektuellt och historiskt
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
