Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att de anställda i vårt statliga salighetsverk har svårt för
Strindbergs religion och finner den upprörande förstår jag.
Han trodde ju på Gud. Nå, Gud har jag inte mött även om
jag väl vet att det går andra vägar till Damaskus än sådana
det far bussar och trupptransporter på. Men gjorde jag det
vore han nog inte olik den som August mötte. Svensk är ju
också jag och bland de troende växte jag upp. Men det
lämnar jag åt den som tror och tar det på allvar.
Därför hade jag som avslutning vridit över det
samhälleligt upprörande i ”Svarta fanor” till nutid. Det är inte svårt.
Också jag tycker illa om överklass, bögkultur, köpt kritik,
falska liberaler, mellanskiktsfeminister, utsugning och fejkad
ideologi. Skrev det alltså i nutid om nuets svenska liberaler
med namns nämnande pang på.
Inte undra på att folk skrattade så de tjöt.
Och jag sade som sant var att till det som skiljer mellan
dåtid och nutid hör att då kunde Strindberg få sådana ord
tryckta men nu skulle jag inte kunna få dem mångfaldigade
utan att riskera straff. Ty mot sådant strindbergskt skrivande
står nu en anständig akademisk kritiker i vart höm med
direkt telefon till Justitiekanslern. Vad därefter är är blott
Tingsrätt.
Det trodde inte Anita Person. Hon menade att
”Strind-bergiana” var rätt forum. Där hade jag skrivit förr. Jag
menade att hon kunde ta manuskriptet och försöka.
Strindbergs-sällskapets årsskrift ”Strindbergiana” kanske inte skulle bli
föremål för ett justitiekanslärt ingripande. Det vore alltför
skrattretande. Jag lovade att föra in de muntliga tilläggen och
skriva ut texten helt tryckfärdig om den antogs.
Så körde Gun och jag till Bretagne där hon
dokumenterade kalvarieskulptur. När vi kom hem låg Anitas brev och
väntade på mig. Tyvärr! Den vi i Strindbergssällskapet utsett
till ansvarig redaktör, litteraturvetenskapsmannen Hans
Göran Ekman i Uppsala hade - i samråd med ledningen -
kommit fram till att föredraget var otryckbart.
Det gjorde mig glad. Det var ju det jag sagt. Vi går från
klarhet till klarhet i landet. Nu vore ”Svarta fanor” otryckbar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
