Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska akademien om inte annat.
Men hur som haver: ”Svarta fanor” av 1907 kunde alltså
vara gällande modell för mig och andra likasinnade även
1992.
Att skriva samhällssatir i början av seklet och i slutet av
seklet blir ett och detsamma.
Vilket skulle bevisas.
Men det är lögn. Ty ”Svarta fanor” är inte samhällssatir
utan boken är precis det som Strindberg lät presentera den
som: Sedeskildringar. Och nu blir del annorlunda.
Det tänker jag bevisa för er ty många bland er vilka
hyllar Strindberg och till och med fascineras av ”Svarta fanor”
skulle uppröras av motsvarande sedeskildring år 1992.
Så här till exempel:
Bort mot åttiotalet hade den svenska utrikestjänsten blivit
ett fniss på cocktailpartyn runt om i världen. Det sades att i
Sverige måste yngre män dricka te på Djurgården och göra
sig till tvestjärtar lör att komma fram. Först när tvestjärten
blivit ambassadör kunde han avslöja sina verkliga böjelse för
kvinnor.
När det därför skulle bli nytt kulturråd i Paris hade två
yngre departementetsbögar ansökt. Men därtill också
Carl-Henrik Svenstedt. Att Svenstedt sökte tjänsten väckte
förvåning inom vederbörande kretsar på UD och utlöste intriger
på beslutande kulturnivå. Han fanns inte i karriären och var
därtill en helt vanlig vulgär hetero. Tillslut blev intrigerna så
otrevliga att jag ingrep och skrev till såväl UD som
kulturminister. Jag hävdade att statliga tjänster borde tillsättas på
meriter och inte sängvägen; vare sig framifrån eller bakifrån.
Göransson, som då var kulturminister, svarade att han var
överens. De breven var offentlig handling. Men ingen
tidning var ofin nog att citera dem.
Att Svenstedt verkligen blev utsedd hade dock kanske ett
annat skäl, ett prosaiskt och budgetpraktiskt. Den ene
UD-bögens stjärtgosse kom upp på departementet och krävde
egen bostad i Paris. Det hade inte UD råd med och så blev
Svenstedt kulturråd. Men han var ju inte tvestjärt och gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
