Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tema om Frankrike under artonhundratalet, en motsvarighet
till Arthur Youngs ”Travels in France” ett sekel tidigare, kan
längre undertryckas av de svenska akademiska kritiker vilka
av estetiska - läs politiska! - skäl ansåg Strindbergs text
olitterär, ointressant och ovärdig den Strindberg som de ville
presentera.
En anledning till hans uppgång är att han inte är en solid
författare som Ibsen eller Mann, en man gjuten i ett stycke
som således kan brista och bli neurotisk. Han är - kanske
som Sartre om ni vill göra jämförelser - en böjbar,
föränderlig, nyckfull författare som det inte är så lätt att sätta någon
etikett på. Låt mig ta ett typiskt exempel. Typiskt därför att
det visar en situation när hans ord framstår av cgcn kraft.
André Mathieu, som har studerat mottagandet av
Strindberg i Frankrike, har påpekat att ”Dödsdansen” hade premiär
på Théåtre de 1’Oeuvre den 29 juli 1944 i Faris, samtidigt
som de stora slagen efter invasionen fortsatte i väster.
Kritikerna i det ockuperade Paris fascistiska press var
entusiastiska. Inte bara entusiastiska. Kritikem i ”Cri du Peuple”
-Doriots organ - skrev att ”Dödsdansen” nu verkade ännu
ungdomligare och mer relevant än den hade verkat första
gången den visades. I Marcel Bucards ”Le Francistc”
framhöll Simone Mohy att Strindbergs personager var
mänskligare än Ibsens. Det var bara kritikerna i ”Combats”, organ
för Damands mordiska milis som intelligent diskuterade
förhållandet mellan Strindberg och Sartre och berömde
Strindbergs dramatiska styrka, men därtill också skrev att
Strindberg trots allt detta måste förkastas som ytterligt främmande
för ”vår ras” och att ”Dödsdansen” kom från en ”annan
värld”.
Mindre än en månad efter pjäsens premiär befriades
Paris. Den politiska världen vändes upp och ner. Doriot
dödades senare i Tyskland, Damand och Bucard avrättades som
förrädare. Med rätta förresten; jag håller inte med Amnesty
om att Quisling inte borde ha skjutits. Nu var del andra
kritiker men deras reaktioner på pjäsen var desamma som de
fascistiska kritikernas. I Aragons ”Ce Soir” skrev Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
