Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tardieu att ”Dödsdansen” var ett mästerverk och han slog
fast att Strindberg var en av de första som i sitt verk
accepterat det oförklarliga i den mänskliga naturen.
Jag säger detta för att det visar att Strindbergs ord tränger
igenom ett avgörande historiskt ögonblick när det visar sig
att de stämmer med allmänhetens behov. Då spelar
kritikernas ideologiska fördomar eller trosuppfatlningar en mycket
liten roll.
Vi vet att hans ord var laddade med kraft. Som vanligt
utnyttjade Strindberg sitt eget liv och använde sina egna
personliga erfarenheter när han skrev ”Dödsdansen”. Han lånade
också från tidigare verk. Därefter gjorde han som han
brukade. Som han gjorde när han stod och närgånget betraktade
sin första hustru Siri, mor till hans barn, för att kunna sätta
sig ner vid skrivbordet och skriva ”En dåres försvarstal”.
Denna gång tog han sin syster, för övrigt sin älskade syster,
Anna och sin svåger Hugo von Philip som råämne. Han
laddade dem med sin egen erfarenhet och projicerade deras
möjligheter på scenen.
Det är denna teknik, att han inte slingrade sig, inte höll
undan något, inte betedde sig som man ”bör” när man
skriver utan att han i stället använde sig själv och alla som fanns
omkring honom som råmaterial för det litterära arbetet, som
ger hans ord en så utomordentlig kraft. Eftertanken kring hur
släktingar eller vänner kan reagera privat får komma i andra
hand när de inte längre kan skada verket, när de svarta
bokstäverna redan för gott har tryckts på det tysta vita papperet.
Strindberg konstruerar alltså inte; han skriver. I
”Dödsdansen” skriver han förbi fiktionen; han arbetar med jaget
som utgångspunkt. En psykoanalytiker skulle - naturligtvis
-tycka att detta inte är ett vuxet sätt att uppföra sig och skriva.
Han kan till och med, som ”Oxford Companion” säger, finna
det neurotiskt. Men psykoanalytiker, lika litet som de skrala
romanförfattare som blir deras patienter, har sällan uppvisat
någon förmåga att skriva som Strindberg.
Strindberg skrev ”Dödsdansen” sent i livet, men han
arbetade med den på samma sätt som han hade gjort med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
