Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Tjänstekvinnans son”. För att skriva effektivt använde han
medvetet sin egen erfarenhet och använde alla som stod
honom nära som material utan att egentligen vilja skriva en
självbiografi. Detta laddar hans ord med kraft. Hans figurer
befruktas av honom, de blir levande. Det finns mer i denna
tanke än en medveten avsikt.
Även om Strindberg försökte hålla sig undan politiska och
litterära lojaliteter som kunde binda honom både iakttog och
deltog han i sin tids intellektuella liv, och om man vill veta
något om den litterära och akademiska scenen i Sverige i
dag är ”Götiska rummen” och ”Svarta fanor”, som skrevs för
åttio år sedan, fortfarande lika pålitliga vägvisare som ”Röda
Rummet” och ”Det nya riket” som skrevs två decennier
tidigare.
Detta innebär inte att ”Götiska rummen” och ”Svarta
fanor” bara är vägvisare i Stockholms litterära liv av det slag
som den Oslo-guide den norske författaren Sigurd Hoel
(1890-1960) skrev i ”Sesam, sesam” strax före andra
världskriget. Hoels välskrivna roman är en god historisk vägvisare
i ett dött litterärt liv. Men till och med jag som kände många
av människorna i fråga när jag bodde i Oslo 1945 finner det
svårt att upprätthålla intresset genom hela boken. När det
gäller Gustaf af Geijerstam, som den officiösa pressen på
den tiden ömkade som den grymme Strindbergs oskyldiga
offer och som gnällde hos förläggaren Bonnier om att hans
gamle vän Strindberg hade uppfört sig illa mot honom i
”Svarta fanor”, är han död och så totalt glömd att det är som
han aldrig skulle ha existerat, och de andra ”verkliga
namnen” bakom romanens personager har alla för länge sedan
sjunkit ner till fotnoter. Ändå får boken ständigt nya läsare
som aldrig har hört talas om Geijerstam. Men det är inte för
att den är i gängse kritikermening välskriven: som roman
följer ”Svarta fanor” inte många av de akademiska reglerna för
god skönlitteratur, och i det avseendet är Hoels mera
välgjord.
Nej, romanen blir läst på grund av Zachris, vars namn
påminner om anpasslingen Lille Zaches i E.T.A. Hoffmans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
