Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erfarenhet. Den verkliga skillnaden är att de flesta av oss
använder våra föräldrar, släktingar, fruar, vänner och fiender
som råmaterial på ett mycket friare sätt. Vare sig vi går med
på det eller inte är Strindberg paradigmet. Ivar
Lo-Johans-sons berättelse om hur Artur Lundkvist sitter bakom
nerdragna gardiner och skriver primitivistisk poesi och sedan
äter och dricker är underbar. Den berättelsen skulle inte ha
skrivits på samma enkla sätt på franska eller engelska. En
engelsk Lundkvist skulle också - förmodligen med framgång
- reagera våldsamt mot detta intrång i privatlivet. Min
barndom strilogi skulle förmodligen har orsakat våldsammare
och ännu mer irrationella och känslomässiga reaktioner i
England än den gjorde i Sverige där böckerna efter en del
konflikter i början har behandlats som det skrivande, den
litteratur, de är. (Något med att hedra sin fader och sin moder,
Andra Mosebok 20:12, skulle jag tro.) I den strindbergska
traditionen finns en större öppenhet för att frimodigt -
hänsynslöst skulle era kritiker säga - använda sitt privatliv och
alla andras privatliv för att inte konstruera, inte skriva
konstgjort.
För de flesta av oss svenskar är Strindberg en mycket
personlig upplevelse. Vi har läst honom ända sedan vår tidiga
barndom. Allt han skrivit. ”Röda rummet” och
”Tjänstekvinnans son”, ”Det nya riket” och även ”Ett drömspel” och
”Till Damaskus”. Och ”Inferno” och ”Legender” är böcker
som ingen i de yngre tonåren inte kan förstå. Man känner
dem. Man experimenterar också med dessa förklaringar till
hur det är att växa upp i sin kultur. Så blir man insnärjd i
hans ord. Det är så det ska vara. Litteratur är inte till för
seminarier. Vi lever det vi läser. Själv levde Strindberg
sekundära liv genom Heinrich Heines, Honoré de Balzacs och
andras ord. (Han var som han själv sa ”impregnerad” av
andra, så oerhört olika som Tjemysjevskij och Joséphin Péladan,
E.T.A. Hoffman och Mark Twain.) För mig växer Paris
under Strindbergs Infemo-år samman med Paris från mina
efterkrigsår. Under mitt andra äktenskap råkade det sig till och
med så att min dåvarande hustru Maj och jag kom att bo på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
