Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pension Hötel Orfila. Det var fortfarande likadant som
Strindberg hade beskrivit det. ”Confort moderne. Prix modéré.”
Katolska studenter från landsbygden som åt ångad fisk på
fredagarna. Min dotter föddes där. Jag hade inte valt att ta in
där. Det bara blev så. Hur det kom sig att Maj och jag var
tvungna att flytta till rummen på Hötel Orfila är en lång
historia som inte direkt har något att göra med Strindberg. Jag
ska skriva den någon annan gång. Men: när jag kom från
Bar Monaco en vinternatt för nära fyrtio år sedan mitt i en
känslomässig röra som jag själv hade ställt till med såg jag
upp och fann att jag gick förbi Jardin de Luxembourg till
mitt hem där hustru och barn väntade på mig i hans rum. Då
visste jag att det äktenskapet skulle ta slut. Det är inget unikt
för mig. Strindberg är för många, kanske för de flesta, i
Sverige ett inslag i privatlivet.
Min morfar var en sträng och organiserad helnykterist,
socialist och hård ateist som aldrig tillät ett ord av religion
eller annan vidskepelse under sitt tak, vad mormor än
försökte säga. Men samtidigt läste han naturligtvis ”Inferno” och
”Legender” och ”En blå bok”. De var skrivna av Strindberg.
Han var annorlunda. Om han fuskade i ockultism var det
inte vidskepelse; om han brottades med Gud var del inte
religion. Strindberg var en av oss vad han än gjorde. Morfar
hade till och med sett honom en gång i Furusund. Han hade
åkt dit bara för att få se honom. Han hade åkt tillsammans
med sin bror som var förgyllare hos en bokbindare som band
in böcker åt Strindberg. De hade träffat honom och gett
honom ett bokpaket men de hade inte talat med honom. ”Det
behövdes inte. Vi hade läst hans ord. Jag ville bara se
honom en enda gång.”
Det finns en mycket djup nationell kärlek till Strindberg.
Detta måste förklaras, när själva ordet nationell nu har ställts
i tvivel. Jag minns vad en rysk-judisk författare en gång
berättade för mig när vi för trettio år sedan tillsammans var på
resa i Turkmenistan. Strax efter kriget var han politisk
officer i en liten stad i den sovjetiska ockupationszonen i
Tyskland. Det nya tyska kulturförbundet spelade på hans initiativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
