Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och läste gång på gång: August Strindberg. Han skaffade en
ganska stor samling av hans verk i originalupplagor. Han
sparade till och med pengar för att kunna köpa ett
Strind-berg-porträtt av Carl Larsson. Allt detta har jag ärvt. Det är
det enda jag ärvt. Något annat fanns inte.
Jag talade med honom om detta före hans död 1942. Då
var han pensionär. Politiskt var han ytterst röd - lyssnade
mer på nyheter från radio Moskva än från Stockholm-Motala
- och stod långt till vänster och han var lika sträng som
någonsin i sin livsföring. Jag var femton år och bodde hos
honom och frågade honom om Strindberg. Strindberg drack, han
hade alla dessa idéer om kvinnor, han trodde på Gud och
hade märkliga upplevelser. Morfar tittade på mig och sa:
- Allt det där är riktigt. Men Strindberg var inte en av
dem. Han var en av oss. Genom att läsa honom förstår man
livet bättre.
Han gick till bokhyllan, tog fram ”Giftas” och sa:
- Du är tillräckligt gammal för att läsa det här. Gör det i
dag. Det kommer att göra dig gott.
Jag sa att min morfar var typisk. Det var han. Jag skulle
kunna citera många fackföreningsledare och arbetarförfattare
från den tiden: Strindberg var vår, vad han än gjorde. Folket
- inte överklassen, inte Svenska akademien och inte
etablissemanget - godtog Strindberg med alla hans idéer och allt
hans beteende. Man skulle kunna säga att folk tog
Strindberg hel och hållen på samma sätt som han sa att man skulle
ta religionen.
- Öppna bara munnen och svälj den som en dos ricinolja!
Eller man skulle kunna säga att han blev förlåten, vilka
underliga vägar hans liv än förde in honom på - religion,
idéer om en kvinnlig sammansvärjning, försök att göra guld,
övermänniskotankar - eftersom han i huvudsak hade rätt och
eftersom han var:
- En av oss.
Men det urval som görs i utlandet, sättet att iscensätta
honom ända sedan Max Reinhardt gjorde honom till
expres-sionist gör denne vår verklige Strindberg osynlig utanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
