Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förmörkelsen av August Strindberg
Åttio år död är Strindberg en världsförfattare. Men betrakta
denna internationella storhet i rätt perspektiv! Strindberg är
inte en av de allra mest välkända, han är inte som
Shakespeare, Balzac, Tolstoj eller Cao Xueqin (som skrev
”Historien om stenen”, vanligtvis kallad ”Drömmen i den röda
paviljongen”); han är inte ens en av de välkända som Ibsen, Lu
Xun eller Sartre. Han är lika känd och uppskattad som en
Michail Saltykov-Stjedrin från Ryssland, en lon Crcanga från
Rumänien eller en Leopoldo Alas-Clarin från Spanien; som
dramatiker motsvarar hans inflytande en Georg Biichners
eller en Maeterlincks. Men för mig, för många av oss i Sverige
har hans ord - näst efter orden i 1541 års svenska
bibelöversättning - format inte endast det språk på vilket vi skriver,
talar och tänker utan också hela vårt tänkande.
Det är bra om de spanska läsarna har möjlighet att läsa
”Röda rummet” eller ”Svarta fanor” liksom del är bra för
svenska läsare att de nu kan läsa Clarins "La Regcnta”
(”Presidentskan”). Men om Strindberg och Clarin skall leva
vidare som författare eller försvinna i seminariernas och de
litterära studiernas skuggtillvaro beror inte på deras
internationella erkännande; det beror på om de kan behålla sina
inhemska läsare eller inte; om de tillåts behålla dem.
Vi kan alla lära oss skriva på vilket språk vi vill. Men vi
kan lika litet ändra våra språkliga rötter som vi kan ändra
vår ögonfärg. Strindberg försökte en gång byta språk, erövra
Paris, bli en modem internationell författare. Lyckligtvis gick
det inte. Om det hade lyckats skulle hans ord nu ha varit
döda. Ett författarskap som inte slår verklig rot hos folket,
som inte är nationellt och i verklig mening folkligt kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
