Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att förtvina, torka ut och försvinna. Låt oss ta tre andra
nordiska författare som exempel: Ola Hansson, Haldör Laxness
och Ola Edvart Rølvaag. Ola Hansson var näst efter
Strindberg den mest fascinerande författaren i det Unga Sverige
för över hundra år sedan. Men han lämnade Sverige och
flyttade till Tyskland. Han var även fortsättningsvis en stor
författare. Men han är död i Tyskland och bortglömd i Sverige.
Rølvaag skrev vad som antagligen är den mest storslagna
romanen om bosättningen i Mellanvästern, ”Giants in the
earth”, men han kunde inte bestämma sig för om han var
amerikansk eller norsk författare, och i dag tillhör han
varken den amerikanska eller den norska litteraturen. Men
Haldör Laxness återvände till sitt Island 1930 liksom
Strindberg hade återvänt till Sverige en generation tidigare, och
Haldör Laxness dör inte som författare.
Teatern gav Strindberg en medelklasspublik. Denna köpte
också hans böcker. Men det var en ombyllig publik. Den
stöttes - i likhet med en Hjalmar Söderberg, den älskvärde
rationalisten - bort av vad han skrev om Gud eller likt officiella
socialdemokrater som Branting av hans åsikter om
liberalerna.
Efter sekelskiftet blev Strindberg som nationell författare
en folkets plebejiske skriftställare. Mot slutet av hans liv
paraderade Stockholms arbetare under hans fönster för att
hylla honom som folkets författare. Hans begravning blev en
folklig sorgemanifestation som liknade Victor Hugos
begravning i Paris. För min socialdemokratiske och starkt
antiklerikale morfar och de kvinnliga och manliga kommunistiska
kadrer ur arbetarklassen som jag kände under kriget och
decenniet därefter förblev Strindberg folkets författare. Hans
åsikter om religion och liberalism störde dem inte; däri
talade han ju för en stor del av folket, den svenska
underklassen, som de själva var en del av. Gud var inte en
klassfråga; kampen mot överklassen var det.
För de intellektuella ur den traditionella vänstern i min
generation och den generation som min son ocli dotter
tillhör, de som nu är omkring 40, har hans ord haft en avgö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
