Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V ärldsrevolutionen
Att en härskande klass — och de personer som har till uppgift
att bevara de härskandes makt — som står inför sin undergång
upplever sin egen undergång som ”kulturens” eller
”civilisationens” undergång är helt normalt. För adeln i Frankrike var det en
värld som störtade under den stora revolutionen. De förlorade
makt, anseende och egendom.
Men man kan också uttrycka det på annat sätt:
produktivkrafternas utveckling hämmades av föråldrade
produktionsförhållanden. Den stora franska revolutionen vräkte det gamla samhället
— dess institutioner, lagar, förordningar, åsikter, föreställningar
och filosofiska system — över ända. Bourgeoisins erövring av
makten i staten både uttryckte det verkliga maktförhållandet och
möjliggjorde produktivkrafternas våldsamma utveckling under
kapitalismen.
Detta innebar att den tidigare härskande klassen sedan under
kapitalismen (jag förenklar bilden, det skedde under ett
samväxande, ingiftande, en viss sammansmältning av de gamla och
de nya härskarna — England) fick en reellt sett högre
levnadsstandard än sina förfäder (bortseende då från fenomen som rätten
till första natten och liknande som sopades undan av
revolutionen), samtidigt sjönk deras standard i relation till ”tredje
ståndets”. Dock icke till folkets.
Nu står sedan länge — se kriserna och krigen och överflödets
fattigdom — produktivkraftemas utveckling åter i strid med
produktionsförhållandena. Kapitalismen hämmar produktivkraftemas
utveckling. Detta återspeglas nu i hela den politiska, juridiska
och ideologiska överbyggnaden. Åter står en ”värld” inför sitt fall.
De produktionsförhållanden som för hundrafemtio år sedan
innebar en frigörelse av produktivkraftema har nu blivit en
tvångströja. Men denna gång är det inte en ny ”överklass” som är
bärare av de nya produktionsförhållanden som kan frigöra
produktivkraftema. Proletariatet — de som icke är ägare till
produktionsmedlen och som är tvungna att sälja sin arbetskraft — kan icke
befria sig utan att befria hela mänskligheten.
Omvänt; som Marx framhöll för hundra år sedan — då om
den engelska arbetarklassen och de irländska fattigbönderna —
kan det europeiska proletariatet självt icke frigöra sig annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
