Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte. Och där hade Strindberg hjälpt mig. Vad de egentligen
ville säga var ju något helt annat. Nämligen:
— Du skall tro på vad man ger dig i uppgift att läsa. Annars
går det dig illa.
E rökte sin kvällshudson. L ställde undan burken med
äppelmos. Jag läste. Lampan osade. Det var kallt i rummet och vi låg
med tre lager sockor på föttema och filtarna var smutsiga och
för mig är det Götiska Rummen.
Tal till Svenska Nationen är ett hyresrum på Kungsholmen,
unken, luft i korridoren, tre gracer på väggen, en dörr som inte kan
låsas och en gammal kvinna i nedhasade strumpor som sitter
i köket med en ständigt odiskad kaffekopp framför sig och bara
ser på mig när jag försöker gå tyst till toaletten.
Kammarspelen. Blå Böckerna och Dödsdansen är sommar i
gräset:, cumulusmoln och myggor som kommer i kvällningen.
Jag kunde fortsätta. Bakåt mot tioårsåldern eller fram förbi
fyrtioårsdagen då jag råkar slå upp Strindbergs Brev IX för att
leta rätt på ett namn men fastnar och läser bort en hel arbetsdag.
Gustaf af Geijerstam är stendöd. Av honom har jag inte läst
någonting två gånger, överhuvudtaget inte läst honom sedan den
gången i Göteborg 1952 då jag drog igenom åttiotalet. Ola
Hansson levde för länge. Hans vita volymer är grådaskiga av
damm i min bokhylla. Till och med Sprengels kritikantologi
står stilla nere i arkivet. Men i Strindberg läser jag. Hans språk
är ofta slarvigt. Mycket av vad han säger är felaktigt. Annat är
passerat. Men han är inte död. Han är — precis som
Heiden-stam såväl som Svanberg sagt — en barbar. Han förmår inte tala
de civiliserades språk. Han är rå. Han hatar så skönt.
Det finns en del förnuftigt skrivet — och än mer som borde
skrivas — om Strindberg. Men själv har jag svårt att se honom
som litteratur. Han ingrep — mer än trettio år efter sin död — i
mitt liv. Hjälpte mig inse att man inte behöver alla dem
däruppe och hela deras värld.
Opublicerad, våren 1968
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
