Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg”:
”Strindberg räknades till våra egna. Han nämndes med samma
respekt som Branting och Staaff. Han var en bättre karl som
hade lagt sig ut för arbetarna. Han hade en massa överdrivna
åsikter men det vara reda med honom och överklassen hade
aldrig kunnat förlåta att han sa sanningen och framställde saker
och ting som dom var!” (Herbert Grevenius)
”Det finaste med Strindberg var att han renhårigt stod på
arbetarnas sida och ville ha ett bättre samhälle utan herrar och
slavar. Han var den som kunde säga ifrån. Men på samma gång var
hans ställning till svartrockarna inte alldeles klar. Men — sade
en man till mig en gång jag tror 1913—14: Strindberg, den var
allt storgubbarna rädda för. Han sa ifrån och satte sej i respekt.
Den sket dom int på näsan!
— Men dä nånting med svartrockarna har jag hört?
— Äsch, han hade ju idéer också. Dä får man inte fästa sig
för. Men han sa ifrån, sådä synd att han ble dö.” (Eyvind
Johnson)
”Min första för egna pengar förvärvade bok var Det nya riket
av Strindberg... När jag under dagens arbete tänkte över vad
jag läst kvällen förut eller på förnatten vid brasan eller töreblosset
(ty fotogenlampan fick man inte bränna i onödan. Fotogen
kostade femton öre litern, och femton öre var mycket på den tiden.),
så kändes det så, som måste jag till varje pris lära mig förstå
innebörden i denna sugande ström av ord, meningar och satser. Jag
läste också boken många gånger. Ställvis lärde jag den utantill.”
(Gustav Hedenvind-Eriksson)
Och i Sture Källbergs bok, Rapport från medelsvensk stad:
Västerås säger pensionären Gösta Lundvall:
”Om Strindberg sa man i min ungdom att när han skrev för
fullt så åt han lika mycket som två grovarbetare.”
Strindberg lästes; men den Heidenstam som skrivit
Med-borgarsången kunde efter sin fejd med Strindberg inte ens sälja
2 000 exemplar av sin tjugofemöresskrift ”Vad vi vilja?” trots att
han var utnämnd till nationalskald. Ty han var inte folkets
nationalskald, blott de ”nationellas” skald.
Victor Svanberg hänvisar till Harry Järvs två volymer
”Strindbergsfejden”. Men han märker inte att Harry Järvs
sammanställning inte omfattar hela Strindbergsfejden. Harry Järv säger själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
