Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av Gunnar Unger: ”... ensidiga ungdomskult, sin dogmatism och
sin utsvävande revolutionsromantik ... Revolutionskraven ...
urartar i värsta fall till ett krav på blodsutgjutelse antingen det
tjänar något rimligt mål eller inte... en modesak, en kanske
tillfällig tidsströmning, troligen i många fall utan allvarlig personlig
övertygelse bakom.”
Det är möjligt att Artur Lundkvist kan hitta en eller annan
figur på vilket detta stämmer; men som beskrivning på de
tusentals ungdomar — och äldre, det rör sig ju inte om
generations-kamp — som arbetar inom olika organisationer, som skriver och
sprider tidskrifter och bulletiner, som agiterar och genomför möten
och demonstrationer är hans ord en helt vanlig borgerlig
förolämpning.
Den inställningen leder honom också till att säga: ”Var inte
svensk ungdom till stor del nazistinfluerad under det senare
trettiotalet (exempel Lunds studentkår)?” Den som själv upplevt
trettiotalet eller fyrtiotalet vet svaret. Svensk ungdom var inte ”till
stor del nazistinfluerad”. Studentgruppen som då utgjorde 3 proc
av ungdomen och som kom från borgerliga hem var däremot ”till
stor del nazistinfluerad”. Dessa akademiker sitter nu som höga
ämbetsmän och ledande politiker; men de är inte svenska folket
och de var inte svensk ungdom i allmänhet. Artur Lundkvist
glömmer folket och sätter likhetstecken mellan de borgerliga (och
det bör påpekas att många bland dem — även högermän) — var
klart antinazistiska) och folket som helhet. Det är ett politiskt
ställningstagande.
Det är därför följdriktigt att han inte gör skillnad på kapital
och lönearbetare i Sverige utan bakar ihop dem i samma ”vi”:
”Vi fortfar att utan hänsyn till konsekvenserna bygga ut vårt
väl-levnadssamhälle...” Konsekvensen av detta resonemang blir:
”Också varje svensk, arbetare eller tjänsteman eller intellektuell,
han må vara hur socialistisk som helst, ingår i detta latenta
fascistiska tillstånd och fungerar inom dess sammanhang.”
Alltså, genom att bortse från den sociala verkligheten har Artur
Lundkvist i realiteten hamnat på SAF:s sida och kommit att få
en borgerlig syn på det svenska folket.
Det är inte ett ”omotiverat förbittrande av förhållandet mellan
äldre och yngre radikaler” eller ett uttryck för ”småkitsliga
inbördes gräl” att göra upp med Artur Lundkvists tankegångar. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
