Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är heller ingen ”splittring”; det är en politiskt nödvändig
gränsdragning. Ty en ”enhet” med hans politiska ställningstagande är
lika omöjligt som ett bevarande av ”enheten” från 20 juni 1789.
Till slut; Artur Lundkvist skrev om min personliga ”surhet” mot
honom. Han menade till och med att jag i min ”egocentricitet
möjligtvis själv inte (är) medveten” om detta. Hans avslöjande
har väckt stor glädje i vissa tidningar. Därför tvingas jag ta upp
frågan.
Några personliga relationer till Artur Lundkvist har jag inte och
har jag heller aldrig sökt få. Vi har blott träffats helt flyktigt några
gånger under de senaste decennierna.
Den som läst mina böcker bör utan svårighet kunna se att jag
aldrig delat Artur Lundkvists syn på historia, konst, litteratur. Det
räcker att lägga upp en av mina reseskildringar bredvid en av
Artur Lundkvists för att se att vi utgår från två helt olika — och
varandra uteslutande — traditioner i svensk reseskildring.
Detsamma gäller romaner och essäer.
Det är ingen tillfällighet. Naturligtvis har jag läst Artur
Lundkvist. Men jag har ansett honom ordrik och ytlig. (Ofta också —
se bl a hans sena trettiotalsdiktning — farligt nära de verkligt
reaktionära ideologierna.) När jag själv började skriva tog jag
därför inte heller någon kontakt med honom. (Under det att jag
tog kontakt med Erik Blomberg som jag ansåg — och anser —
hade mycket att ge.)
När jag under senare år skrivit om Artur Lundkvist så har jag
utgått från hans ställningstaganden i olika frågor och tagit honom
till exempel. Min inställning till litterära och estetiska frågor, till
könsroller och politik, till institutioner som Svenska Akademien
och det föreslagna Litteraturinstitutet har inte påverkats eller
formats av några personliga känslor för eller mot Artur Lundkvist.
Jag finner det dock typiskt för Artur Lundkvist — och för de
opolitiska ”radikaler” han representerar — att han inte befattar
sig med texterna och vad de säger utan söker finna personliga och
”hemliga” orsaker bakom orden. Det är ett nedvärderande av
själva skrivandet. Den nedvärderingen är också den av politisk
karaktär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
