Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturen i kris
sade konsuln — snöt sig i bordsduken
Nu börjar dagarna bli längre. Snön är kram. Vi går mot våren
och jag förstår att det är hög tid att skriva om konsternas kris.
Ty det hör årstiden till bland anständiga skribenter. På
vintern skriver de om den obegripliga kulturdebatten. På sommaren
ropas ur hängmattans djup: Har icke också diktaren rätt att vara
privatman? På hösten stiger bokfloden och då våndas man med
den vise Salomo och klagar i kör: Ingen ände är uppå att dikta
böcker. Men nu blir det snart vår, kris i konst och kultur och i
spalterna kommer det att frågas: Varifrån? Varthän? Huruledes?
Jag hade en vän när jag var ung. Jag hade många, men den
här han målade av sin katt. Ty han skulle bli konstnär. Det var
en figurativ katt. Man såg att det var en katt. Ty sådan var tiden.
Han fick sin publik bland goda konstvänner. De köpte hans katt.
De hängde hans katt på vardagsrumsväggar. Sedan blåste nya
vindar över konstlivet. Katten blev rutig i plan. (Men det var inte
samma katt för den gamla hade dött mätt på år och ära av en
klubba i nacken.) Nu hängde rutig katt i plan på väggarna. Min
vän blev känd. Han stod redan i Svensk Uppslagsbok och när jag
kom till Norge 1956 sade man: Han målar katter. Ja, hans
berömmelse var internationell. Sedan blev katten spontan och
började rinna. Konstälskarna följde sin tid och hade rinnande katt på
väggarna. Fast det var svårt att se att det var katt. Men konst var
det. Nu ser jag att han målar figurativt igen. Katt som katt. Och
man står på hans utställningar (samma konstälskare) och man
säger: Ja, här närmar han sig något.
Men det är inte utveckling. Det är marknadsanpassning. Det
rör mig inte i ryggen om hans katt är naturalistisk eller rutig i
plan eller rinnande eller katt som katt. Hans uppgift här i livet
har blivit att vara borgerlighetens väggdekoratör. Han säger: Detta
året har varit mig svårt. Men hans kris är inte konstens kris.
Min kattmålande vän har studsat mellan de formella
experimenten — men det har varit konsthandlare som tagit lyrorna. Om
man går några steg tillbaka och ser kattmålaren i sitt
sammanhang, då märker man att hela hans hektiska föränderlighet har
varit ett stillastående. En pingpongboll som studsar och smäller och
flyger och far, men som hålls i denna rörelse av skickliga spelare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
