Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fylld av kamp.)
Det är därför en viktig uppgift att angripa de föreställningar
som håller folket i okunnighet om sin kraft. De som gör detta är
ingen elit. De är ett mindretal. Men då det är lätt att se att
arbetsgivaren inte ger bort arbete utan köper arbete (liksom det var
lätt att bevisa att jorden var rund när man seglade runt den) så
sprids denna självklara insikt från man till man och bekräftas
dagligen och stundligen i arbetet. Därmed blir den ett redskap med
vars hjälp hela detta samhälle av arbetsköpare och lönearbetare,
härskare och underlydande, kan omvandlas till ett mänskligt
samhälle.
Då blir också självklart varför politiker och ledarskribenter och
andra vars funktion är att vidmakthålla föreställningen att
arbetsgivaren ger bort arbete och att kapitalet skapar arbete i stället för
att vända sig mot de verkliga eliterna — Wallenberg och hans
likar — vänder sig mot de arbetare och studenter, de ungdomar
och pensionärer som säger att arbetsgivaren är arbetsköpare och
arbetstagaren lönearbetare och den friställde avskedad.
Men det kan lika litet rädda dessa föreställningar som
munkarna kunde rädda föreställningen om att jorden var platt genom
att säga att den som sade att jorden var rund hade försvurit sig åt
djävulen.
AB 7-6-69
Om detta att skriva —
den personliga erfarenheten
Det var 1943 jag beslöt mig för att skriva. Då refuserades mina
första noveller. 1944 började jag skriva på allvar. Samma år
började jag som journalistvolontär. (Göte Ekström — som senare
skrev Trosgåvan och andra goda och viktiga romaner — försökte få
fason på mig och lära mig ett och annat om vad en tidning är.)
Men det är en annan historia. 1945 skaffade jag pass; som yrke
satte jag ”författare”.
1948 lyckades jag få in två bitar i Clarté. (Det skulle sedan
dröja till 1958 innan någon Clarté-redaktion lät mig komma på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
