Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora delar av Sverige och Europa som ambulerande
levnadskonstnär. Från skilda postadresser har han bombarderat sitt hemlands
redaktörer med bidrag av olika slag, från hela romaner till
mycket små prosastycken ”(för att citera Åke Runnquists presentation
i AVB nr 12 1950 till ”Den lärorika historien om Dunlop
Humanisten”).
Hade jag publicerats vid den tiden — 1947, 1948 eller så sent
som 1950, 1951 — då hade mycket varit annorlunda. Jag skulle då
i dag ha stått för dessa mina tryckta ord så som jag står för alla
mina tryckta ord. Men jag är inte övertygad om att jag i sådant
fall kunnat skriva som jag nu kan.
Det händer inte så sällan att skribenter som skriver politiskt
olämpliga saker blir avsågade och får sina publiceringsmöjligheter
inskränkta. Under många år behandlades Arnold Ljungdal som
ett dåligt skämt, en döv bibliotekarie som visst skrivit någon sorts
vers på trettiotalet.
Rädslan för att bli avsågad leder den rädde till estetiserande
och konst. Om jag inte suttit tio år i spisrum och torp utan vare
sig vatten eller elektricitet så hade jag kanske varit rädd för att bli
avsågad. Nu är jag inte rädd, det kan ju inte bli annorlunda än
vad det var.
De tio åren hade också det goda med sig att jag tvangs skaffa
mig klarhet om varför jag skrev. Det var nyttigt. Detta innebär
inte att jag anser ekluten nyttig i allmänhet. De flesta klarar den
inte. Vem vet om jag hade klarat tio år till. Men om man klarar
den då har man blivit ömskint som sulläder. Och det är en nyttig
egenskap.
Men ord som inte trycks ligger i lådorna och surnar. För
tillfället har jag möjlighet att publicera. Alltså publicerar jag det jag
då ville skriva. Nu skriver jag det bättre. Alltså skall det gamla
brännas. Om jag dör i morgon skall det efter mig inte finnas några
manuskript som jag inte själv godkänt för publicering. Heller inga
korrektur. Och inga privata brev.
AB 8-6-69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
