Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av Ahmed Shahs femte indiska fälttåg.
Även den mest välvilliga tolkning kan inte skymma det
sakförhållandet att docent Gren här gör sig skyldig till felaktig datering
och felaktig beskrivning av händelseförloppet. Ahmed Shah inföll i
Indien på hösten 1759. Han passerade Indus den 25 oktober 1759.
Han företog detta fälttåg på begäran av kejsar Alamgir som
personligen hade skrivit till honom och bett om hjälp för att bli
befriad från sin vizir, Ghazi-ud-Din. När Ahmed Shah närmade sig
Delhi lät viziren också mörda kejsaren, 29 november 1759.
Dessutom hade hindufurstarna Madho Sing i Jaipur och Bi jai Sing i
Marwar skrivit till shahen och bett om hjälp mot maratema och
Najib-ud-Daulah hade bett om hjälp att återvinna sitt vizirskap
och återställa Islams makt.
Genom den felaktiga dateringen tycks i docent Grens
framställning infallet i Indien direkt leda till slaget vid Panipat. I
verkligheten var allt helt annorlunda. Ahmed Shah tillbringade mer än
ett år med manövrer, smärre slag och fälttåg, politiska intriger,
diplomati och fredsförhandlingar innan han fick maraternas här
inmanövrerad för det slutliga nederlaget.
Uppgiften att de afghanska förlusternas storlek skulle ha lett till
att Ahmed Shah såg sig nödsakad att utrymma Indien grundar sig
på samma okunnighet om Ahmed Shahs och de afghanska
hövdingarnas indienpolitik som kom till uttryck redan på sid. 215 i
docent Grens arbete.
Det framgår klart både av Ahmed Shahs egna brev och
yttranden och av hans praktiska handlande att målsättningen för hans
politik i öster var en afghansk stat som omfattade även Punjab.
Han var ingen Baburs efterföljare. Han visste att han inte kunde
behärska Indien från Kandahar. Han visste vad som hänt de
afghanska stammar som lösrivna från sin hembygd sökt härska i
Indien, han hade dessutom hotakiernas varnande persiska exempel
nära inpå sig.
Men för att nå sitt mål, en afghansk stat innefattande Punjab,
var tre saker nödvändiga. Det måste sitta en vänskapligt sinnad
kejsare i Delhi (observera skillnaden mellan vänskapligt sinnad
kejsare och vasall!). Maraternas militära makt måste krossas.
Sik-herna oskadliggöras. De två första kraven lyckades han uppfylla.
Det tredje icke. (Skeendet kan i korthet klargöras om man
kommer ihåg att afghanerna på främmande mark lyckades besegra en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
