Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Den skandinaviska litteraturen blev till en romantikens
fanatiske vapendragare och förblev det ännu när romantiken över hela
Europa redan slagit igen. Ännu år 1848 kunde ’Neue Rheinische
Zeitung’ med rätta säga att Danmark tog alla sina såväl litterära
som materiella livsmedel från Tyskland, men att Tyskland var
progressivt och revolutionärt i jämförelse med Danmark.
Skandinavismen, de skandinaviska ländernas enda originella rörelse,
kännetecknades av den revolutionära tidningen som begeistringen
för den brutala, smutsiga, sjörövande gammalnordiska
nationaliteten; denna djupa innerlighet som visserligen inte förmådde
uttrycka sina omätliga tankar och känslor i ord men väl i handling,
nämligen i råhet mot kvinnor, ständig berusning och ett med
tår-drypande sentimentalitet omväxlande bärsärkaraseri. (Mehring
refererar här Engels artikel ’Der dänisch-preussische
Waffenstill-stand’ från 10-9-1848. JM) Hur skarpa dessa uttryck än var
kunde de dock icke ha varit överdrivna; när tjugo år senare den
unge Georg Brändes höll litteraturhistoriska föreläsningar på
Köpenhamns universitet i vilka han företrädde den borgerliga
upplysningslitteraturens ståndpunkt, då underkastades han en allmän
kättarprocess vars blodtörstiga, om ock lyckligtvis vanmäktiga,
vildhet påminde om den medeltida inkvisitionens.” (Franz Mehring,
Gesammelte Schriften, band XII, Dietz, Berlin 1963 sid 58.)
Den socialistiska författare eller kritiker som inte inser att detta
är en levande kulturpolitisk diskussion begriper ingenting om
diktens reala villkor.
7) Tjernysjevskis roman: ”Vad göra” översattes visserligen år
1875 till franska och påverkade starkt Zola när denne utarbetade
romanen Damernas Paradis. Men varken Engels, Mehring eller
någon annan skrev någonsin att naturalismen var ett ideal.
Tvärtom just vid århundradeskiftet då Mehring arbetade utsatte han —
och andra — naturalismen för en intensiv kritik. Att jag skriver
detta innebär inte att Margaretha Romberg måste tro att Mehring var
oförmögen att uppskatta och beundra Zola och Hauptmann. Men
hennes påstående vore falskt även om hon utnämnde naturalismen
till ärkefiende.
8) Den medvetet socialistiska litteraturkritikern uppstod vid
århundradeskiftet i samband med arbetarrörelsens växande makt.
Då arbetade Franz Mehring i Tyskland, Plechanov i Ryssland,
Paul Lafargue i Frankrike och Dimiter Blagojev i Bulgarien. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
