Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korrektiv till de något fantasibetonade skildringarna av
fyrtiotalets och femtiotalets politiska liv jag då och då träffar på. Det är
möjligt att jag ger ut ett sådant material. Men för närvarande
publiceras dessa tre tal om enhetsfront från 1971 och 1972.
En fråga jag inte behandlat på allvar någonstans under den tid
som detta urval omfattar är mitt förhållande till Aftonbladet och
situationen kring min brytning med tidningen. En del principiella
frågor finns berörda i det som publicerats i ”Skriftställning 3”.
Länge ansåg jag att det räckte. Egentligen gör jag så fortfarande.
Men jag är inte längre fullt så säker. Många människor skriver
mig om frågan.
Karl Vennberg gör först märkvärdiga inlägg i Innerspalten och
skriver sedan brev till Folket i Bild/Kulturfront där han säger att
han inte kan skriva välvilligt om Folket i Bild/Kulturfront i
Innerspalten längre därför att jag förföljer Aftonbladet. Hans är ett
känsloliv som inte riktigt roar mig.
En gång i min ungdom, det måste ha varit sommaren 1946,
träffade jag en flicka utanför dansbanan på Skansen. Hon följde
mig hem. Jag bodde då vid Kungsholmstorg. Men jag tyckte ju
inte om henne. Inte på det sättet. När jag upptäckte det bjöd
jag henne i stället på en kopp kaffe. Åtta år senare, i juli månad
1955, träffade jag en skolkamrat från Bromma. När han druckit
en stund lutade han sig mot mig och berättade fnissande att han
träffat flickan jag slagit sällskap med på Skansens dansbana år
1946. Hon hade anförtrott honom att jag hade problem med
potensen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag ångrade att jag
bett henne följa med hem. Ungefär så känner jag när jag läser
att Karl Vennberg åter anförtrott Innerspalten att Jan Myrdal
har det svårt med orden och tankarna.
Naturligtvis finns det en personlig dimension kring min konflikt
med Aftonbladet. Men den rör inte Karl Vennberg. Inte från
min sida. Han hade aldrig betytt speciellt mycket för mig. Inte
som lyriker, inte som kritiker och knappast som människa. Min
uppfattning om honom är ungefär den som Erik Blomberg hade;
en medelmåttig lyriker som är fåfäng i sin klädsel och intrigant
till sin läggning. Nej, det personliga rör mitt förhållande till
Gunnar Fredriksson.
Honom tyckte jag om. Inte reservationslöst. Det gör man inte
med någon. Men jag tyckte om honom. Vi umgicks. Vi var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
