Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så långt är nog de flesta radikala studenter överens med mig.
Även om de finner det dumt och onödigt — därtill politiskt
skadligt — att jag skriver om studenternas allmänt låga kunskapsnivå.
Alltså bör jag ta fasta på just denna fråga där vi inte är överens
och utveckla den så att motsättningen blir klart synlig. Då blir
texten användbar.
Olikheten i utbildning mellan studenterna och den arbetande
ungdomen år 1944 var inte bara den att studenterna hade en
formell kompetens; en mandarinknapp. Studenterna hade fått en
bättre utbildning. De hade tvungits lära sig språk. De hade fått
lära sig använda de intellektuella verktygen. Därför ställde den
arbetande ungdomen år 1944 som ett av sina fyra huvudkrav:
Rätten till utbildning. (De tre andra var: Rätten till arbete;
rätten till bostad; rätten till fritid.) Många arbetarungdomar
skaffade sig de intellektuella verktygen på egen hand; genom
självstudier eller organiserad studieverksamhet. Men
utbildningskra-vet var ett politiskt krav; ett klasskrav.
Nu håller den rätten på att uppfyllas, sägs det. Men då visar
sig att det är den formella rätten som råder. Mandarinknappen,
skenet, ges åt de många. Den verkliga makten över de
intellektuella verktygen förbehålls de få. De 10 procent som nu når höga
resultat, de är kunnigare, de vet mer, de behärskar instrumenten
bättre än majoriteten av studenterna.
Saken är nämligen den — som Sven Delblanc påpekat i
”Trampa vatten” — att de ungdomar från arbetar- och
småbru-karhem (sådana hem som kallas ”torftiga intellektuella miljöer” i
rapporterna) som kom in i den gamla skolan, de gnuggades så
hårt i denna pluggskola att de fick möjligheter att begagna de
intellektuella verktygen. De tvangs till det. De flesta blev dock
reaktionära; det var säkrast för framtiden.
Nu, när skolan blivit sådan att även arbetarungdom släpps in,
då förändrar den karaktär. Den gnuggar inte längre. Den talar
om frihet och förståelse och skapande möjligheter.
Dess undervisning är avnämarinriktad. Eleverna skall få lära
sig så mycket att de kan bli lönsam arbetskraft och fungera i
grupp under ansvarig ledning. De bör också lära sig arbeta som
självstyrande grupp; det är billigare och kräver mindre
övervakningskostnader. De betingas till intresse för personliga problem
och privata upplevelser. Däremot sätts de inte i stånd att be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
