Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framför allt segrade den på den ideologiska fronten i
hemländerna. Denna seger säkrade deras makt. Den omöjliggjorde en
samverkan mellan den egna arbetarklassen och kolonialfolken.
Ernest Jones skrev kanske lite retoriskt — så gjorde man för
hundra år sedan — men hans chartistiska argument står högre, är
enklare, klarare och rakare än de det brittiska labour förmår
åstadkomma idag. Han hade inga rasidéer, heller inga
klimatförklaringar. För att säkra sin makt skapade den härskande klassen i
Europa serier av föreställningar och fördomar som spreds bland
folken.
Dessa föreställningar och dessa fördomar binder oss. Vi kan inte
befria oss utan att krossa dem. Därför bör vi se noga på
imperialismens litteratörer. Se hur de tjänar; se att de tjänar. Så också
befria oss från den härskande klassens myt att litteraturen är
litteratur.
Det finns en användbar materialsammanställning: Allen J.
Greenberger, ”The British image of India, A study in thé
Litera-ture of Imperialism 1880—1960”. Han tar upp alla de brittiska
Indienromanerna. De välkända som de okända, de exklusiva som
de masskonsumerade.
Det är en materialsammanställning. Han drar inga slutsatser,
han för inte analysen ända till imperialismen. (Han ramlar också
själv i de fällor han skulle beskriva. På tal om bristen på brittiska
romaner om Bengalen säger han: ”En orsak kan ha varit klimatet
där som avhöll från allvarligt skrivande.” Då Bengalen har en rik
litteratur tycks han mena att britter är speciellt klimatkänsliga.
Ras alltså. Men då britter ju satt i Bengalen och skrev lärda och
allvarliga verk blir hans uttalande likvärdigt med påståendet att i
den brittiska raskaraktären fordrar skönlitterärt skapande ett visst
bestämt klimat. Men det menar han naturligtvis inte. Han bara
skrev några ord som såg ut som en tanke men som egentligen var
ett hopkok på imperialismens skyddslögner.)
Under dessa åttio år har icke skrivits en — säger en —
Indien-skildring av en brittisk författare som inte är direkt och
uppenbart lögnaktig. Det finns inte en enda brittisk författare som
skildrat den nationella rörelsen annat än som ockupanterna sett
den. Det finns inte en enda brittisk författare som skildrat Indien
i sociala termer. Alla — säger alla — är rasister.
Det är att märka att denna lögnaktighet i skildringen gäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
