Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Om svensk skrift - § 5. Andra rättskrifningsgrundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.
begriplig som talet, äfven om den ljudtroget återger dett:
sednare. Den saknar nämligen ett talets viktiga hjälpmedel
för vinnande af full begriplighet, saknar hvad vi kall:
"situationen". Dit räkna vi då den talandes omgifning för
tillfället, hans åtbörder (t. ex. pekande), minspel, tonfall,
afbrott i talet m. m. dylikt, som stundom kan vara af den
allra största betydelse för rätta uppfattningen af det sagda.
Kan nu skriften genom några af sina särskilda tillgångar
ersätta saknaden af nyssnämda hjälpmedel, så blir den
naturligtvis därigenom i och för sig endast så mycket
fullkomligare. Men vidare kan det hända, att talet, trots
all därpå nedlagd omsorg, på grund af sin naturliga be-
skaffenhet icke kan bli så otvetydigt och uttrycksfullt som
önskligt vore. Kan då skriften i följd af sin särskilda
beskaffenhet i föreliggande fall klarare och tydligare än
talet uttrycka tanken och sålunda vara ett bättre språk
än det sednare, så bör detta naturligtvis icke förmenas
detsamma, utan är tvärtom i högsta grad att anbefalla; så
långt det kan ske utan att oskäligt öka svårigheterna vid
skriftens inlärande och användande. Det är därför full-
komligt i sin ordning, att skriften — äfven då talet icke
gör det — skiljer mellan tvänne ord och ett enda ord.
Detta sker genom användande af tomrum, t. ex. kan hända
(= är möjligt) men kanhända (= möjligen), förgät mig ej
(= glöm mig icke) men förgätmigej (en blomma). Fler
att skriften skiljer mellan tvänne satser och en enda sådan;
hvilket sker medelst vissa skiljetecken, t. ex. det ädla,
barnet ville, utvecklas hos den mogne mannen och det ädla barnet
ville utvecklas hos den mogne mannen. Eller att den, medelst
vissa andra skiljetecken, angifver ordets eller satsens olika
praktiska innebörd — i talet ofta uttryckt genom tonfallet
— &. ex. Det tror du. Det tror du! Det tror du? Eller att
genom ännu andra tecken angifves, det ett uttryck tages
i en ovanligare eller alldeles särskild betydelse, t. ex. han
reste med Albert Ehrensvärd" (= en ångbåt) och han reste
med Albert Ehrensvärd (= en person). Ett hithörande viktigt
fall är vidare det, då skriften upplyser, att ett ord icke
brukas som artnamn, utan som egennamn. Detta sker
genom att använda "stor" i stället för "liten" bokstaf,
t. ex. Karl (en viss mansperson) och karl (mansperson i
allmänhet), Dufva (viss person) och dufva (en fågel), Kullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
