Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Svensk. rättstafningslära - §§ 11—38. De olika ljudens beteckning - §§ 39—44. Tonviktens beteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK RÄTTSTAFNINGSLARA. 32
k, t. ex. tjälke (kälke), tjök (kök), katetje’s (katekes), uttjik
(utkik);
hj, t. ex. ltjortel (kjortel), tjol (kjol).
B. Tonviktens beteckning
I 39. Af en värkligt god tonviktsbeteckning fordras
naturligtvis, att den följdriktigt utmärker, dels hvilken
stafvelse inom ordet, dels hvilket ljud inom stafvelsen det
är, som framför andra har tonvikt. Hvad nu det första
beträffar, så är förhållandet inom svenskan sådant, att
tonvikten vanligtvis tillkommer ordets första stafvelse (detta
äfven 1 händelse ordet har två tonviktiga stafvelser, i
hvilket fall den förra af dem är något starkare än den
andra, t. ex. bruk’sbokhållare). På grund häraf behöfver
detta så vanliga fall icke särskilt utmärkas, utan man
kan nöja sig med att beteckna undantagen, d. v. s. de
fall då tonvikten ligger på en annan stafvelse än den
första. Detta bör då i öfverensstämmelse med den be-
teckning, vi redan i några ord (t. ex. idé, armé 0. 8. v.)
äga, ske genom att förse stafvelsen med accent, t. ex.
duka’t (jfr dukat). Hvad åter beträffar tonviktens plats inom
stafvelsen, så är förhållandet vanligen det, att vokalen
har tonvikt, t. ex. tal, tala; mera sällan den därpå följande
konsonanten, t. ex. tall, fylla. Altså är det detta sednare
fall, som behöfver i skrift betecknas, och detta sker lämp-
ligen, 1 enlighet med hvad hittills varit brukligt, genom
konsonanttecknets dubbelskrifvande. Emellertid är det i
några vissa bestämda fall tvärtom just det vanliga, att
tonvikten ligger på konsonanten. Detta äger alltid rum,
då konsonanten är ett j- eller ng-ljud, t. ex. aj, svaja, sång,
sjunga; och det är vanligen fallet, då konsonanten antingen
är ett m- eller s-ljud, t. ex. tom, amen, dusj, vysja, eller
då den följes af ännu en konsonant (dock icke /, n eller 7),
t. ex. häst, stark, smärta, önska. I dessa fall är det sålunda
öfverflödigt att beteckna konsonantens tonvikt, och därest
det någon gång för tydlighetens skull vore nödigt att
utmärka tonviktens plats, så är det undantagsförhållandet
— det att vokalen i dylik ställning har tonvikten — som
behöfver betecknas, och detta bör i så fall ske genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
