Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Slafvarnas behandling och sociala ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 SLAFVERIRT I ANTIKEN
helt annan karaktär än det af prat och liflig rörelse
utmärkta grekiska. De grekiska slafvarnas och
slafvinnornas pratsamhet var hos romarna väl känd och förlöjligas
icke sällan i literaturen. En komisk episod beträffande
det romerska tystnadsbudet berättar Plutarkos. Den
romerske talaren Piso hade, förtäljer han, befalt sina
slafvar att endast svara på frågor och för öfrigt iakttaga
tystnad. Nu hände sig en gång, att Piso föranstaltat en
fästmåltid, till hvilken han bland andra inbjudit en förnäm
person vid namn Klodius. Gästerna voro komna, endast
Klodius lät vänta på sig. Piso sände gång på gång en
slaf ut på vägen för att se, om han ej vore i annalkande.
Men ingen Klodius syntes till. Slutligen tillkallade han
den slaf, som bjudit gästerna, och sporde honom, om han
måhända glömt att inbjuda Klodius. Nej, slafven hade
gjort sin plikt. »Nå, hvarför kommer han då ej?» utbrast
Piso, förtretad öfver det långa dröjsmålet. »Emedan han
afslog inbjudningen,» svarade slafven. »Hvarför har du
ej förr meddelat mig det?» frågade nu Piso förtörnad.
»Emedan jag ej blifvit tillfrågad,» genmälde slafven.
Slafvarna voro fullkomligt rättslösa; fingo de lida
smälek, kunde de, åtminstone i den äldre antiken, på intet
lagligt vis skaffa sig upprättelse. Den enda räddning, som
— utom våldet och rymningen — stod dem till buds, var
att fly till ett tämpel (t. ex. i Aten Tesevstämplet), där
de för ögonblicket kunde skydda sig mot handgripligheter.
Sedermera blef det visserligen sed, att en sådan vädjan till
den gudomliga rättvisan medförde skyldighet för ägaren
att sälja dem, och, som vi längre fram skola se, befattade
sig under romerska käjsartiden lagstiftningen mycket med
slaffrågan, därvid utgående från humanare synpunkter. En
gifven följd af den antika grundsatsen om slafvarnas
rättslöshet var deras obefogenhet att vittna. En slafas enkla
vittnesmål gälde icke som bevisningsgrund. Däremot
tillmättes det ett visst värde, om det afgifvits under tortyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
