Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Slafvarnas behandling och sociala ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAFVARNAS BEHANDLING OCH SOCIALA STÄLLNING 15
— en tankegång, som är absolut motsatt den vår tids
rättsmedvetande kräfver. De medel, med hvilka en slaf
tillrättavisades för begångna förseelser eller prässades till
någon önskad bekännelse, voro nästan uteslutande
kroppsliga. Till de vanligaste disciplinmedlen hörde fotbojor,
käpprapp och gisslingar med rem eller piska. Vid större
förseelser användes ett slags straffmaskin af trä med fem
öppningar, genom hvilka hufvud, händer och fötter stuckos,
hvarvid kroppsställningen var krokig och nedhukad utan
möjlighet för delinkventen att räta på sig. Af detta
plågoredskap, helt enkelt kallat xylon (trä), fanns ett slags
förenklad upplaga i den s. k. kloiós, hvilken nöjde sig med
att omfamna brottslingens hals och armar, men lämnade
händerna fria. Brännmärkningen såsom straff för
rymning är förut omtalad; i händelse af stor förbittring lär
det äfven hafva händt, att hela trupper af krigsfångar af
en omänsklig segrare på samma sätt vanstäldes.
Dödsstraff kunde en slaf lätt ådraga sig; åtminstone hos
romarna ägde slafägaren nästan obegränsad makt öfver lif
çoch död beträffande sina slafvar. Det vanligaste
dödssättet för en slaf var korsfästelse, som därför ock stod
synnerligen lågt på de talrika afrättningssättens rangskala.
I Hellas, åtminstone i Aten, var visserligen lagstadgat,
att dödsstraff äfven på en slaf endast af domstol kunde
ådömas. Men detta stadgande innebar ej något absolut
skydd för slafven, ty det straff, som följde på ett mot
lagens former egenmäktigt värkstält slafmord, var ytterst
ringa; det bestod allenast i en religiös försoningsceremoni.
För öfrigt torde svårigheten att inför domstolen få en slaf
dödsdömd hafva varit ganska liten. Människovärdet
bedömdes, som förut är antydt, af forntidens folk efter en
ganska graderad skala. Vi erinra oss, att en sådan
uppfattning icke häller var främmande för vår egen nordiska
forntid. Västgötalagen taxerar som bekant dråp, begånget
på en västgöte synnerligen högt, men låter bötesbeloppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
