Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Slafvarnas behandling och sociala ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 ELAVVERIET I ANTIKEN
sjunka, ju aflägsnare den dräptes hemort var. Var han en
långväga utlänning, eller en naturlig feende, en som i
händelse af krig kunde råka i träldom hos västgötar, så
var dråpet helt enkelt strafflöst.
Slafvarna betraktades alltid med misstänksamma
blickar. Och det var naturligt, ty med en sådan behandling,
som de fingo utstå, kunde svårligen någon trohet utveckla
sig. När man vid promenader åtföljdes af slafvar, lät man
dessa gå före, ej efter sig — för att kunna iakttaga dem
med vaksamt öga.
Det saknas dock naturligtvis ej exempel på ett godt,
på ömsesidigt förtroende grundat förhållande mellan herre
och slaf. De yttre sociala förhållandena må vara huru
vanvettigt inrättade som hälst; de kunna dock ej hindra,
att den bättre naturen någon gång tar ut sin rätt.
Den romerske komediförfattaren Plautus har i ett af
sina lustspel, »De krigsfångna», framstält ett rörande
exempel på en slafs uppoffring för sin herre och tvärtom.
Äfven om ej denna historia, såsom den af Plautus
framställes, hvilar på en sann händelse, skulle den dock icke
gärna gjorts till föremål för denne alltigenom
värklighetstrogne författares dramatiska behandling, om den alldeles
saknat motstycken i lifvet. (P:s källa var, det må i
förbigående anmärkas, grekisk.) n
Innehållet i detta för slafförhållandena ganska
upplysande drama är i största korthet följande:
En grek från Aitolien hade förlorat två söner, den ene
hade vid fyra års ålder bortstulits af en slaf och sålts, den
andre hade kommit i krigsfångenskap till Elis. *) För att
kunna utlösa den tillfångatagne sonen hade fadern köpt
eliska fångar. Två af dessa, hvilka före sitt tillfångatagande
stått i det förhållandet till hvarandra, att den ene varit
herre och den andre hans slaf, äro föremål för den
dramatiska framställningen. De byta roller, så att den som
*) Aitolia och Elis, två landskap i Grekland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
