Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Silfversparre, Arent - Silverstolpe, Silverstolpe, ätt - 1. Silfverstolpe, Fredrik - 2. Silverstolpe, Axel Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Silfverstolpe
21
Silverstolpe
Arent Silfversparre.
rats i Bofors och mot vars
användbarhet han uttalat sina tvivel. — Gift
1886 med Octavia (Vivi) Elisabeth
Widebeck. •—- Litt.: B. Steckzén,
”Bofors. En kanonindustris historia”
(1946). A. Åg
Silfverstolpe, Silverstolpe,
ätt, vars äldste kände medl. var
ryttaren Anders Maskoll (f före 1568),
som innehade ett halvt skattehemman
i Tengene skn, Skarab. län. En
sonson till honom var kyrkoherden i
Eds-leskog (Hesselskog) i n. Dalsland
Brynolphus Andreae (f. 1592, f
1674), vars son Abraham (f. 1640,
f 1679), fiskal i riksens ständers
bank, efter Hesselskog bildade
släktnamnet Hesselgren. Dennes son,
kam-marrevisionsrådet Gudmund
Hesselgren (f. 1677, f 1756), adlades 1751
med namnet S. Några ättemedlemmar
ha skrivit och skriva sig Silverstolpe.
En äldre son till Gudmund S.,
kammarrådet Lars S. (f. 1723, f 1804),
blev far till översten i Generalstaben
David Gudmund S. (f. 1769, f
1819), som var gift med
författarinnan Malla S., f. Montgomery (S. 5).
En yngre son till Gudmund S. var
översten i armén David Samuel S.
(f. 1728, f 1787). Dennes äldste son,
översten i generalstaben Johan David
S. (f. 1766, J 1833), blev stamfar för
ättens nu levande äldre, på manssidan
utslocknade gren och far till
generallöjtnanten David Ludvig S. (f. 1793,
f 1877). En son till denne var
hovmarskalken Carl S. (S. 8). — En
yngre son till översten David Samuel
S., överstelöjtnanten i armén Lars S.
(f. 1768, f 1814), blev stamfar för
ättens nu levande huvudgren och far
till generalmajoren David Wilhelm
S. (f. 1798, f 1875), som under sin
fars befäl deltog i striderna i
Tyskland och Norge 1813—14 och vars
sonson var civilingenjören David Otto
Mauritz S. (f. 1869, f 1942). —
Gudmund S:s yngste son,
bankokom
missarien Fredrik S. (S. 1), blev
stamfar för ättens nu levande yngre
gren. Söner till honom voro a)
bankokommissarien Carl Gudmund S. (f.
1760, f 1818), far till
riddarhuskanslisten Gudmund Leonard S. (S.
7), b) kammarherren Axel Gabriel S.
(S. 2), far till statsrådet och
landshövdingen Fredrik Otto S. (S. 6), c)
överintendenten Fredrik Samuel S.
(S. 3) samt d) kanslirådet och
kyrkoherden Gustaf S. (S. 4), från
vilken alla nu levande medl. av den
yngre ättegrenen härstamma. Dennes
äldste son, verkst. dir. i Stockholm—
Rimbo järnvägsab. Carl Fredrik
Gustaf S. (f. 1815, f 1895), blev far till
justitierådet Karl Fredrik S. (f. 1854,
f 1921), en av stiftarna av
Filharmoniska sällskapet i Stockholm 1884.
Han hade sönerna bruksdirektören
och civilingenjören Helge S. (S. 9),
överläkaren Torsten S. (S. 10) samt
prof. Gunnar S. (S. 11). En yngre
son till S. 4, generalmajoren David
August Leonard S. (f. 1822, f 1898),
vilken med utmärkelse deltog som
frivillig på danska sidan i dansk-tyska
kriget 1848, blev far till kaptenen
vid Västmanlands reg. Carl Edvard
Mascoll S. (f. 1854, f 1916), vars
yngste son var överintendenten och
skalden Gunnar Mascoll S. (S. 12),
samt till generalmajoren Oscar
Fredrik Mascoll S. (f. 1856, f 1927).
—• Litt.: ”Några anteckningar om
slägten S.” (utg. av C. Silfverstolpe,
S. 8, 1884); ”Meddelanden från
Silf-verstolpeska släktföreningen” (1927);
F. Falkenberg, ”Släkten S. och dess
ursprung Hesselgren från Dalsland”
(1946).
1. Silfverstolpe, Fredrik,
ämbetsman, numismatiker, f. 19 sept.
1732 i Stockholm, f 21 aug. 1812
därstädes. Föräldrar:
kammarrevi-sionsrådet Gudmund S. och Birgitta
(Brita) Stierncrona. — S. blev e. o.
tjänsteman i riksbanken 1750 och var
1761—1800 kommissarie där. Hans
namn är främst knutet till hans 1783
påbörjade forskningar i bankens
historia, vilka resulterade i det stora
otryckta verket ”Berättelse om
banco-wärket i Sverige” (5 delar,
behandlande tiden t. o. m. 1800, färdiga
1802, i Riksbankens arkiv) samt
materialsamlingen ”Handlingar
angående banco-wärcket” (34 volymer
jämte en volym ang. Palmstruchska
banken, allt bestående av tr. handl. och
avskrifter i Riksbankens arkiv). S:s
stora bankohistoria utgör ett årsvis
ordnat krönikeverk och är genom sin
rikedom på faktiska uppgifter ett
oumbärligt hjälpmedel vid
forskningar i riksbankens hävder. -— S. var
även intresserad av numismatik. Han
hade själv en mynt- och medalj
samling och biträdde på 1790-talet vid
ordnandet av bankens myntkabinett.
Hans numismatiska studier buro frukt
i ”Tillägg till G. R. Berchs
beskrif-ning öfwer svenska mynt och kongl.
skådepenningar” (1812), där Berchs
1777 utkomna verk fullständigades
för äldre tider och fördes fram till
tryckåret. S:s arbete är rent
katalogmässigt. Någon bearbetning av
materialet lämnade han ej. -— S.
nedskrev även en självbiografi, vilken i
utdrag tryckts i den av C. Silfverstolpe
utg. ”Några anteckningar om slägten
Silfverstolpe” (1884). — Gift 1759
med friherrinnan Eleonora Catharina
Leijonhufvud. ■—■ Litt.: C.
Hallen-dorff: ”F. S:s historiska arbeten om
Riksens ständers bank” (i ”Sveriges
riksbank 1668—1918”, 3: 2, 1920).
N. L. R.
2. Silverstolpe, Axel
Gabriel, hovman, ämbetsman, politiker,
skald, f. 10 aug. 1762 i Stockholm, f
5 sept. 1816 därstädes. Son till S. 1.
— S. inskrevs 1769 vid Uppsala univ.
och avlade kansliex. där 1780, var
förste kanslist i Riddarhuskansliet
1782—95 och samtidigt kopist i
Krigsexpeditionen 1782—89. Han
blev handsekr. åt änkedrottning Sofia
Magdalena 1792 och var
riddarhus-sekr. från 1795, vilket blev hans
huvudsakliga syssla, samt blev (med
bibehållande av handsekr.-tjänsten)
kammarherre hos änkedrottningen
1811. Han ägnade sig dessutom åt
skaldskap och skriftställeri. Är 1793
invaldes han i Mus. akad., 1794 i Sv.
akad. och 1798 i Vet. akad. —
Uppfostrad i ett hem, där största vikt
lädes vid att inpränta sedlighet, flit
och pliktuppfyllelse, blev S. en
plikttrogen och noggrann ämbetsman. Dock
kom hans pliktkänsla i konflikt med
hans politiska åsikter. Förenings- och
säkerhetsaktens införande 1789 ställde
honom i oppositionens led, och en
följd därav var hans avgång ur
Krigsexpeditionen. Det system av
rege-ringstryck, presstvång och politisk
obskurantism, som följde efter Gustav
HI:s död, förnam han med sin djupa
frihetskänsla ss. i än högre grad
förnedrande. Då han 1795 tog sitt
inträde i Sv. akad., gav han i ett tal
över sin företrädare Axel von Fersen
djärvt uttryck åt sin frihetskärlek och
sina åsikter om Gustav III och hans
efterträdare. Talet väckte stor
bestörtning och gjordes av Reuterholm
till förevändning för att suspendera
akad. S. fick dessutom kännbara
efterräkningar i form av
befordrings-svårigheter. Men hans tid kom 1809,
då han som medl. av
konstitutionsutskottet, tillhörande dess
konstitutionella eller ministeriella grupp, jämte
Järta och Adlerbeth fick det största
inflytandet vid utformandet av det
nya statsskicket. Karakteristiskt nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
