Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Silverstolpe, Fredrik Samuel - 4. Silverstolpe, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Silverstolpe
23
Silverstolpe
sekr. i Kabinettet för utrikes
brevväxlingen. År 1796 blev han chargé
d’affaires i Wien. Återkallad till
Sverige 1802 utnämndes han s. å. till
kammarherre. Tre år senare sändes
han, fortfarande med titel av chargé
d’affaires, till S:t Petersburg som
ambassadör von Stedingks medhjälpare
och ställföreträdare. Sedan han av
ekonomiska skäl begärt att få
återvända hem 1807, erhöll han blott
tillfälliga uppdrag. Han sändes 1808 till
Gotland för att ordna förhållandena
efter en kortvarig rysk ockupation.
Före riksdagen i Örebro 1810 sändes
han på sitt säkert viktigaste
diplomatiska uppdrag: att utröna, om hertig
Fredrik Kristian av Augustenborg
vore villig att bli sv. tronföljare.
Svaret vart så svävande, att det synes ha
bidragit till den egendomliga
omsvängning, som ledde till Bernadottes
val. Detta var troligen ej ovälkommet
för S. personligen. Han var nämligen
en av de få svenskar, som tidigare
lärt känna den nye tronföljaren; det
hade skett 1798, då Bernadotte var
fransk ambassadör i Wien. Vid
Örebroriksdagen var S. led. av
konstitutionsutskottet. Först 1813 fick han
en fast ämbetsställning. Han blev
överintendent, preses i Konstakad.
och chef för K. museum (sedermera
Nat. mus.). För sin upphöjelse hade
han kanske främst att tacka Karl
XIII, vilken han synes ha stått nära.
—• I Konstakad., där S. länge intog
en dominerande ställning, höll han
strängt på ordning i skolorna och
bekämpade till en början göticismen i
konsten till den klassiska bildvärldens
förmån. Senare erkände han dock den
nya riktningens berättigande. Som
museichef lät han katalogisera
samlingarna, vilka han lyckades utöka med
Sergels konstnärliga kvarlåtenskap.
Då kronprins Oscar genomdrev, att
den granna akademiuniform, som in-
Fredrik Samuel Silverstolpe.
Målning (detalj) av L. Hansen 1802.
förts på S:s förslag, skulle avskaffas,
blev denne så upprörd, att han 1836
nedlade sina ämbeten och begärde att
bli struken ur akad:s
medl.-förteck-ning, ett krav, som han dock
förmåddes att avstå ifrån. — S. framträdde
både som målare och kompositör,
ehuru i båda egenskaperna högst
di-lettantisk. Av hans många
sångkompositioner, som förvarades förseglade
ända till 1900, trycktes några i
”Svensk sång” 1901. Under
Wien-tiden umgicks han mycket med
Jo-seph Haydn, vars oratorium
”Skapelsen” genom S:s försorg blev känt i
Sverige. Tonsättaren J. M. Kraus
hade hört till hans ungdomsvänner,
och över denne utgav han (1833)
en biografi. S. publicerade vidare
”Skaldestycken i fri öfversättning”
(1—2, 1829—32). — S:s insatser som
diplomat voro av begränsad betydelse.
Som chef för Konstakad. tycks han
ha varit föga framgångsrik eller
lämplig trots sin stora flit. Genom sina
mångsidiga konstnärliga intressen
gjorde han dock en betydande
kulturell insats och åtnjöt tack vare sin
nobla om än på äldre dagar något
svårhanterliga personlighet allmänt
anseende. Ehuru tillhörande en
familj, känd för politisk liberalism, var
S. i sin livsföring mycket
konservativ; han uppges ha varit den siste i
Stockholm, som begagnade
stångpiska. Han blev medl. av Mus. akad.
1798. — Gift 1812 med friherrinnan
Fredrika Carolina Mannerheim. ■—
Litt.: biografi av L. Looström i
den av C. Silfverstolpe utg. ”Några
anteckningar om slägten Silfverstolpe”
(1884); H. Schück, ”Ur F. S. S:s
papper” (”Sv. bilder”, 6, 1941).
S. M. W.
4. Silverstolpe, Gustaf
Abraham, skolman, publicist, bokhandlare,
präst, f. 31 okt. 1772 i Stockholm,
f 2 sept. 1824 i Söderköping. Bror
till S. 2 och S. 3. — S. blev student
i Uppsala 1790 och fil. mag. där
1794. Han var informator hos
brukspatron Joh. Schön i Stockholm 1794
—97 och började under denna tid
sin verksamhet som publicist och
bokhandlare. Han drev bokhandels- och
förlagsrörelse i Stockholm 1794—
1803 och i Uppsala 1795—1803 samt
var 1797—1800 skytteansk docent vid
Uppsala univ. Åren 1799—1802
arrenderade han Kumblinska
boktryckeriet i Stockholm. S., som från 1800
var bosatt i Stockholm, öppnade 1802
en gosspension där, som han under
några år drev i blygsam omfattning.
En alltmer försämrad ekonomi ledde
till konkurs 1808. Sistn. år erhöll han
tjänst som rektor vid trivialskolan i
Norrköping men tillträdde först 1810.
Är 1815 blev han lektor i historia vid
gymnasiet i Linköping’, och 1816
er
höll han kansliråds och
rikshistorio-grafs titel för en avh. om den sv.
statsförfattningens historia (1809).
Pressad av försörjningssvårigheter lät
han 1821 prästviga sig och var från
1822 kyrkoherde i Söderköping. —
S. kom vid sin ankomst till Uppsala
in i vittra och musikaliska kretsar
med intresse för franska revolutionens
läror. I ett inom dessa kretsar stiftat
sällskap, Vitterhetssamfundet, blev S.
sekr. och en av de ledande krafterna
(1790—93). Samfundet torde
knappast ha haft mer än lokal betydelse,
men därur framväxte sedermera den
s. k. Juntan; även i denna intog S.,
vid sidan av Benjamin Höijer, en
ledande ställning. Juntan hade ett
ytterst dåligt anseende hos regering och
univ.-myndigheter. Den ansågs hylla
de mest radikala frihetsidéer, och
dess medl. betecknades som jakobiner.
Klubbens revolutionära karaktär torde
dock ha överdrivits. Dess medl.
anslöto sig snarast till den
antikpåver-kade civismen, en under 1700-talets
sista årtionden vittomfattad,
fosterländsk åskådning, närmast med den
antika republikanska statsformen som
ideal. Emellertid bidrogo S:s häftiga
lynne och utpräglade rättframhet till
sammanstötningar mellan honom och
univ.-myndigheterna, och 1800 kom
det till en avgörande brytning. Vid ett
besök av de kungliga skulle
akademiska kapellet uppföra ett
musikstycke, vari några takter av
Marsel-jäsen ingingo. Man beordrades att
spela något annat, men musikanterna,
till vilka även S. hörde, vägrade. Den
skandal, som uppstod, gav anledning
till den s. k. musikprocessen. Då S.
ansågs som anstiftare, blev han
relegerad från univ. och docenturen.
Upprättelse fick han först 1810, då
förvisningen upphävdes. Sin
banbrytande insats som publicist och
kritiker började S. 1795, då han begynte
utgiva Litteratur-Tidn., ett storartat
försök att redogöra för hela den nya
vetenskapliga forskningen på både det
humanistiska och det
naturvetenskapliga fältet. För detta ändamål knöt
S. till sin tidn. flera utmärkta
med-arb., av vilka den förnämste var
Höijer, som där i en serie fortlöpande
artiklar redogjorde för Kants läror
och skrev en stor artikelserie om
skrifter rörande franska revolutionen.
Stort intresse ägnade tidn. även åt
tysk och engelsk vitterhet i motsats
till det tidigare ensidiga sysslandet
med fransk litt.; däri var den en
föregångare till nyromantiken.
Litteratur-Tidn. avlöstes 1797 av Journal för
Sv. Litteratur, som S. utgav till 1803
och därefter sporadiskt 1809—12.
Den var i högre grad ett
litteraturkri-tiskt organ, som fullföljde traditionen
från Kellgren och Leopold. Den var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
