Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Sköld, Otte - 4. Sköld, Sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sköld
101
Sköld
sistn. år är han överintendent och
chef för Nat. mus. Han är led. av
Stockholms skönhetsråd sedan 1932
och var led. av statens konstråd
1937—43. Han var vidare led. av
Nationalmuseiutredningen 1944—49
m. m. — S. drogs tidigt mot
internationella konströrelser av
konstruktiv, formfast och tekniskt
disciplinerad art. Under första världskrigsåren
var han en av de första svenskarna,
som intresserade sig för kubismen. I
detta hans måleri kopplas ibland
motivets fragment lösryckta samman till
montagemässigt uppbyggda bilder.
Avsikten var att i en syntes ge flera
aspekter på ett skeende för att
därigenom pressa motivet på dess
tids-präglade innehåll. Väsentligheterna
överbetonas medan bisakerna
undertryckas (”White star”, 1916). En
futuristisk dynamik utmärker den stora
duken ”Vaktparaden” (1916). Stilen
i denna syntetiska och färgstarka
kubism erinrar närmast om fransmannen
de La Fresnaye. S. gjorde även rena
collages t. ex. ”Romantiskt nature
morte” (1918) med klistrade
etiketter, bokomslag och ett fragment av
ett oljetryck kombinerade med
målade partier. Samtidigt utförde han
fantasifulla och spirituella träsnitt,
även i färg. I dessa blandas eller
överväger växelvis kubiserande och
dekorativt expressiva element, det första
t. ex. i varietébilden
”Dyrehavsbak-ken” (1916), det senare i den
linjegraciösa Guyspastischen ”Ekipaget”.
— När S. 1919 kom till Paris hade
som en reaktion mot tiotalets
experimenterande en ny, klassicerande
riktning begynt. S. var den av
svenskarna som jämte A. Fougstedt bäst
kom att identifiera sig med denna
mera form- än färgbetonade riktning.
Dess ledande franska namn var
André Derain, och den fick något
senare sin kanske största utbredning i
Tyskland, där den benämndes ”die
neue Sachlichkeit”, den nya
sakligheten. Därmed ville den antyda att
den pånyttfödde det stil- och
formideal, som härskade under
förrenässansen och även under empiren. S.
nådde redan 1920 ett mästerskap i
denna precisionsbetonade, stålgrå stil,
där motivets alla detaljer redovisas
och värderas lika. Hans motivvärld
utgöres framför allt av nature
mortes, stadsbilder, speciellt
hustaksut-sikter, reportage ur skilda miljöer och
porträtt. Utsikterna över Paris-takens
pittoreska uppbåd av balkonger och
skorstenar ha en luftlös klarhet
(”Mansardvåning, Paris”, 1920,
”Hustak i Paris”, 1922, Nat. mus.,
”Ateljéutsikt i Paris”, 1924, tidigare
i Hamburgs mus., utrensad och
försvunnen under Hitlerregimen). I flera
stora stilleben med överflöd av
köks
attiraljer, djurkroppar o. dyl.
använder S. kompositionsprinciper som
erinra om 1600-talsnederländare som
Snyders (”Nature morte med grå
häger”, 1923, Nat. mus.). Porträtten,
oftast sittande helfigurer, återge
modellerna i plastisk kroppslighet och
inom stram kontur dels mot neutral
bakgrund (”Arna”, 1920,
”Anarkisten Silva”, 1924) dels i noggrant
redovisad rumsmiljö (”Torsten Palm”,
1920, ”Bror Hjorth”, 1924).
Tids-monument av rang äro reportagen
från Paris nöjesetablissemang, som
återges med ironisk, osentimental
blick, emalj blank yta och ett myller
av detaljer. I dessa arbeten blandas
naturalistiskt och primitivistiskt
perspektiv (”Le bistro”, 1920,
Nasjonal-galleriet, Oslo, ”Tidsbild, baren”,
1924), Utöver dessa verk uppvisar
S:s samtida produktion även andra
drag: den naivism och den
Italien-kult, som dominera mycket av den
samtida sv. konsten speglas speciellt i
verken från en resa till Bretagne 1920
och en resa till Italien 1921. Bylivet
återberättas skämtsamt och naivistiskt
åskådligt i en färgskala med mycket
brunt och rött (”Bocciaspelare,
Mor-gat”, 1920, ”Svarta grisar i Orvieto”,
1921, ”Italiensk gata”, s. å.). Vid
utformningen av landskapet anknyter S.
till det primitivistiska
trecentomåle-riet. En stor del av sin
ungdomspro-duktion har S. senare i självkritiskt
nit förstört. — Efter Tunisresan 1926
började S. eftersträva en kraftigare
faktur med stripig yta, en klarare
färg och ett mer summariskt föredrag.
S:s återflyttning till Sverige
återspeglas i hans konst, som under senare år
återgett sv. natur i en monumentalt
syntetiserande anda, som kan erinra
om Konstnärförbundarna. Även S:s
porträtt och figurmåleri bibehåller
formstadgan och den plastiska
gestaltningen men skyr den tidigare
detalje-ringen och färgasketismen för en
stark, koncentrerad skala med mycket
grönt, rött och blått (”Porträtt av
skulptören Nils Möllerberg”, 1934,
Valdemarsudde). — Vid sidan om
sina många administrativa uppdrag
har S. under de senaste decennierna
gjort sin mest vägande insats som
monumentalkonstnär. Ett huvudverk
är den stora fresken ”Folkvisan” i
Göteborgs konserthus (1937), som
vill fånga en specifikt nordisk
kon-templativt-lyrisk sommarkvällsstämning. Kompositionen är uppdelad i
olika ”tablåer” med statuariska,
allvarliga gestalter. Färgskalan är blekt
grön och blå, naturen återgiven i en
textilartad mönstring. Av övriga
monumentalverk kan framhållas
mosaiken ”Den goda jorden” (1938) i
Hoppets kapell på Skogskyrkogården
i Stockholm, en målning i oljetempera
på mur för Landsorganisationens
sessionssal i Stockholm (1934), mosaiken
”Liemannen, flickan och den döda
fågeln” i Malmö krematorium (1943)
samt mosaiken ”Vindens saga” i
Västertorps skola, Stockholm (1951). —
S. har även verkat som
teaterdekoratör t. ex. för P. Raynals ”Sitt hjärtas
herre” (Dramaten, 1929—30), J.
Masefields ”En japansk tragedi”
(Gösta Ekmanteatern, 1931),
Euripides ”Medea” (Dramaten, 1934),
Mo-zarts ”Enleveringen ur seraljen”
(Göteborg, 1936), K. R. Gierows
”Rovdjuret” (Dramaten, 1941),
”Värmlänningarna” (100-årsjubiléet, K.
teatern, 1946), Mozarts ”Trollflöjten”
(K. teatern, 1947), Verdis”Macbeth”
(K. teatern, s. å.) m. fl. Han har
även gjort bokomslag, bokband och
affischer. •— Gift 1917 med
gym-nastikdir. Arna Arntz från Danmark.
— - Litt.: E. Blomberg i Flamman
1921; G. Paulsson, ”O. S.” (Bonniers
konstböcker, 1935); U. Hård af
Segerstad, ”O. S.” (1945). R. S.
Samuel Sköld.
4. Sköld, Samuel (Sam)
Alexander Johannes, missionsman, f. 31 maj
1896 i Wuchang, Hupeh, Kina. Bror
till S. 2 och S. 3. — Efter studentex.
i Stockholm 1914 studerade S. vid
Karol. inst. 1914—16, var anställd
vid sv. generalkonsulatet i Moskva
1918 samt blev fil. kand, i Uppsala
1922, fil. mag. där 1924 och fil. lic.
i Göteborg 1936 (sinologi). Han reste
till Kina 1924 och verkade där först
i sv. kyrkans tjänst men övergick till
Sv. missionsförb. 1926; 1925—29 var
han lärare vid missionshögskolan i
Yiyang och 1930—35 vid Central
China Christian College i Wuchang.
Han var led. av missionsrådet i Kina
1931—34 och 1939—46. Ären 1947
—49 var S. missionssekr. för yttre
missionen i Sv. missionsförb. Ären
1948—49 var han led. av Sv.
mis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
