Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Sparre, Carl - 14. Sparre, Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sparre
142
Sparre
sympatiserade, gav honom 1773 den
viktiga posten som överståthållare i
Stockholm; i dec. 1775 blev S.
därjämte riksråd. Orsaken till att han
tilldelades sådana förtroendetjänster
av den nya regimen torde dels ha
varit kungens önskan att skaffa sig
en kanal till kretsen kring den inte
minst som opinionsbildare alltjämt
inflytelserike Fersen, dels S:s egen
tydligt ådagalagda administrativa
förmåga. Han hedrades med inval i Vet.
akad. 1774, blev hedersled, av
Konst-akad. 1776, erhöll Serafimerorden
1782 och utsågs till kansler för Åbo
akad. 1783. Han ingick i
försvars-kommissionen 1774 och tillhörde
”krigskonseljen” alltifrån början av
1776. Det blev framför allt S. som
handledde den kraftiga militära
upprustning, som den gustavianska
regeringen nu bedrev, och hans tjänster
togos i anspråk både i fråga om
lant-hären och flottan. Under hans tid som
krigsminister utnämndes två
generaladjutanter, en för Sverige och en för
Finland — det var en början till
generalstaben -—, och viktiga
organisatoriska förändringar genomfördes
inom arméns flotta, varvid H. af Trolle
lämnade viktigt bistånd. Sin viktigaste
insats kom S. emellertid att göra i
egenskap av Stockholms
överståthållare, ”huvudstadens mest nyskapande
styresman vid sidan av Klas Fleming”
(B. Boèthius). En orsak härtill var
att han i sin ämbetsutövning av
Gustav III tilldelades ganska vittgående
befogenheter. S. införde en särskild
polisinrättning för Stockholm—förste
polismästare blev Henrik von Sivers,
sedermera adlad Liljensparre —, som
skapade ökad ordning och trygghet i
staden men som också vid tillfälle
kunde nyttjas i den kungliga
maktpolitikens tjänst. Under S:s
överståt-hållartid och till stor del tack vare
honom fullbordades Stockholms
börshus, reglerades nuv. Gustav Adolfs
torg och började Humlegården
ordnas till promenadplats. Han
intresserade sig för vissa
socialvårdsinrätt-ningar ss. Danvikens hospital. Han
fick även tillfälle att spela en
betydelsefull roll som beskyddare åt de
judar (särskilt Aron Isak), som nu
i skydd av friare åskådningssätt och
lagstiftning ifråga om näringsliv och
religionsfrågor började vinna inträde
i riket. — På 1780-talet minskades
S:s inflytande. Han blev ej kung
Gustavs förtrogne i den då inledda
dristiga utrikes- och krigspolitiken,
som han f. ö. bestämt motarbetade.
Mot sin vilja utsågs han att bli en av
deltagarna i Gustav III:s utländska
resa 1783—84. Detta hade i själva
verket sin grund i kungens önskan att
avlägsna honom från inflytande
hemma i Sverige. Efter hemkomsten såg
sig också S. utestängd från skötseln
av krigsärendena, som nu
huvudsakligen omhänderhades av hans förre
medarbetare J. Ch. Toll. S., som dock
alltjämt var riksråd, ansågs inta en
kritisk hållning till Gustav III;
typiskt är, att den ryske ministern
Ra-zumovskij under en kritisk tidpunkt
(1788) ansåg det möjligt att vinna
honom för sin och Rysslands sak.
Sjukdom bidrog till att S. under
krigsåren ej i samma grad som tidigare
kunde spela en roll som styresman för
huvudstaden, inom vilken offerviljan
för kungen var övervägande men
opposition mot honom likafullt kunde
spåras. — Personligen hade S.
tydligen goda relationer till
stockholms-befolkningen, främst till
storköpmännens krets. Som ämbetsman var han
snabb, säker och konciliant med
smidigt praktiskt handlag. Moraliskt
tämligen fördomsfri ansågs han emellertid
känslig för påverkningar av olika slag.
Upplysande karakteristiker av S. ha
givits av samtida memoarskribenter
ss. Ehrensvärd, Hochschild och
Schrö-derheim; senare har Levertin tecknat
honom i rokokonovellen Kalonymos.
Brev till S. från ett antal inom
Stockholms förvaltning verksamma
personer utgåvos 1942 av T. Höjer och N.
Staf (Historiska handlingar 32: 2).
■—■ Gift 1756 med grevinnan Ulrika
Eleonora Strömfelt. ■— Litt.: K. G. A.
Sandström m. fl.,
”Överståthållaräm-betet 1634 16/10 1934” (1934); B.
Boethius, ”Magistraten och
borger-skapet i Stockholm 1719—1815”
(1943); N. Staf, ”Polisväsendet i
Stockholm 1776—1850” (1950).
Kj. K.
14. Sparre, Fredrik, greve,
rikskansler, f. 2 febr. 1731, f 30 jan.
1803 på Åkerö, Bettna skn,
Södermani. län. Föräldrar: generalen och
landshövdingen friherre Fredrik
Henrik S. och grevinnan Ulrika Maria
Fredrik Sparre. Målning (detalj) av
A. Roslin 1753.
Tessin. Halvbror till S. 13. — S. blev
student i Uppsala 1745, inskrevs s. å.
i K. M:ts kansli och blev kavaljer hos
kronprins Gustav 1756. Tydligen
lyckades han vinna dennes förtroende:
1773 blev han hovkansler, 1781—87
fungerade han som guvernör för
kronprinsen (sedermera GustavIVAdolf),
och 1781 utsågs han till riksråd.
Sedan riksrådsinstitutionen 1789
upphört, blev han s. å. led. av Högsta
domstolen. Efter Gustav III:s död
erhöll han den högsta sysslan inom
förmyndarregeringen och fick titeln
rikskansler. Som sådan kom han
emellertid i nära beroende av regeringens
verklige chef, G. A. Reuterholm, och
fick uppbära en del av det klander,
som drabbade dennes politik. S:s
ställning härvidlag var utan tvivel
otacksam, men det lär inte heller
kunna bestridas, att han visade
osjälvständighet och brist på politiskt
omdöme. På hans formella delaktighet i
Reuterholms brutalitet mot
Magdalena Rudenschöld syftar en elak
förvrängning av hans titel
(”riskanslern”). I dec. 1797 nedlade S. sitt
rikskanslersämbete; s. å. blev han
greve. ■—■ S., som var systerson till
C. G. Tessin, hade starka kulturella
intressen, inte minst för den under
den gustavianska tiden något
tillbaka-satta vetenskapen. Som hovkansler
hade han ett visst överinseende över
de lärda centrala verken, och han
uppträdde personligen som mecenat.
Han var med om att utveckla
ekonomiskt stöd åt Björnståhls orientaliska
expedition och deltog i planeringen
av ett sv. urkundsverk. Vissa nya
pedagogiska tidsriktningar hade hans
sympati, och han fungerade som
”beskyddare” för det
”uppfostringssäll-skap”, vars ledande -— och ende —
medlem åtskillig tid var C. C.
Gjör-well. Med denne underhöll han en
lång följd av år en kulturhistoriskt
intressant brevväxling (Gjörwells brev
till S. 1768—95 äro utg. av A.
Mun-the i Historiska handlingar, 32: 1,
1938). S:s obestridliga skrivlust tog
sig ej så sällan uttryck, som kastat ett
visst löje över hans person, men den
har också resulterat i anteckningar av
stort person- och kulturhistoriskt
värde (”Äkerödagboken”, nu i Ericsbergs
arkiv). — S. blev hedersled.
avKonst-akad. 1777 samt led. av Vet. akad.
1779 och av Vitt. akad. 1786. Han
erhöll Serafimerorden 1782. — Gift
1) 1761 med grevinnan Brita
Christina Sparre af Sundby, f 1766; 2)
1784 med friherrinnan Sigrid
Charlotta Wrede af Elimä. — Litt.: M.
Nylund, ”G. A. Reuterholm” (1917);
C. Forsstrand, ”Den siste rikskanslern
och hans döttrar samt andra
gustavianska minnen” (1927). Kj. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
