Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spongberg, Johan - Sprengel, David - 1. Sprengtporten, Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sprengel
154
Sprengtporten
på svenska tillämpa grekiska
uttals-och accentlagar. Under sina senare
år omarbetade S. tre gånger sin
outgivna Pindaros-tolkning. Till latin
översatte han bl. a. Thukydides (ett
prov utg. i promotionsprogram från
1863) samt tal av Demosthenes och
Aischines. Av S:s fåtaliga i tryck
utgivna skrifter står hans behandling
av den anonyma skriften ”De
sublimi-tate” (1833—35) högst. ■—• S. var till
sin natur strängt konservativ, stolt
över sin lärdom och ofta stram i
umgänget. Mot personer, som han
ogillade, använde han gärna bitande
ironi. Han blev med tiden ett original,
om vilket otaliga anekdoter, sanna
och diktade, cirkulerade. Av många
bland sina elever var han, som deras
brev visa, högt skattad som lärare och
vän. —- Ogift. — Litt.: G. Rudberg,
”J. S. Några anteckningar” (Lychnos
1946—47). G. R-g
Sprengel, Bror David Martin,
litteraturkritiker, översättare, f. 25
juni 1880 i Stockholm, f 21 febr.
1941 därstädes. Föräldrar:
möbelfabrikören Olof August Åkerblom och
Emma Mathilda Carlberg. — S. växte
upp i ett frikyrkligt hem under stark
affekt gentemot sin dominerande far.
Är 1898 fogade han namnet S. till
fadersnamnet. Han avlade
mogenhetsex. i Stockholm 1900 och studerade
sedan ett år i Uppsala, där han dock
vantrivdes. Introducerad av Oscar
Levertin blev han 1901 teater- och
litteraturkritiker i Sv. Dagbladet, där
han var verksam till 1905. Från och
med 1903 vistades han under ett
decennium mestadels i utlandet, särskilt
i Frankrike och Italien, där han
under omfattande studier i bibi, och
vid univ. byggde upp en ansenlig
lärdom. Han försörjde sig med
korrespondenser och medarbetarskap i
tidn., övers.-arbete och eget
skrift-ställarskap och förde hela tiden en
vagabonderande och bohemisk till-
David Sprengel.
varo. År 1912 återvände han till
Sverige och upptog sin
kritikerverksamhet, bl. a. i Dagen och Nya Dagligt
Allehanda; i sistn. tidn. var han
verksam till 1921. Han var till sin död
bosatt i Stockholm med avbrott för
långa utomlandsvistelser. — S., som
låg väl till för att bli Levertins
efterträdare som tongivande kritiker, utgav
1902 essäsamlingen ”De nya poeterna
(80-talet)”, vari han energiskt tog
åttiotalsdiktarnas parti och angrep
Wirsén. Efter en vistelse i Danmark,
varunder han blev en hängiven
bran-desian, skrev han reportaget ”Från det
moderna Danmark” (1904). Han
utgav 1907 en starkt hyllande biografi
över Levertin (tillökad uppl. 1918).
Under sina kringirrande färder
fördjupade sig S. spec. i
upplysningstidens franska litt. och sedehistoria. Är
1907 utgav han en tolkning av sex
berättelser av Voltaire, bl. a.
”Can-dide” (den sistn. separat även 1925).
Hans mest förnämliga övers, är
Rous-seaus ”Bekännelser” (1—-5, 1912—
22), försedd med omfattande
kommentarer, vari tidsmiljön och den
biografiska bakgrunden belysas. Bland
S:s övriga övers, märkas Voltaires
”Filosofiska romaner” (1922) och
den av S. redigerade och
kommenterade serien ”Ryktbara sedeskildringar”
(1—5, 1925—27). S. illustrerade
oftast sina klassikeruppl. med
värdefullt samtida bildmaterial. — Efter
giftermålet med Agnes von
Krusen-stjerna synes S. definitivt ha
avskrivit sina förhoppningar om en
kritikerkarriär. Han gick upp i makans
författarskap på ett helt självutplånande
sätt, blev hennes praktiske och
litte-räre rådgivare och ständige
försvarsadvokat. I den litteraturmoraliska
strid, som ”Fröknarna von Pahlen”
framkallade, deltog S. med
kritikantologin ”Förläggarna, författarna,
kritikerna om Agnes von Krusenstjerna
och hennes senaste arbeten” (1935).
S:s inflytande på Agnes von
Krusen-stjernas författarskap spåras främst i
de starkt polemiska avsnitten i
hennes romaner, som riktas mot personer
ur kända politiska, kulturella och
aristokratiska kretsar; vissa av
dessa avsnitt skrev S. Överhuvudtaget
synes han starkt ha influerat
författarinnans stil och var den som
placerade in hennes tidlösa gestalter i
den sv. verkligheten. — S. var
ratio-nalist och kulturradikal och
fullföljde i hela sin verksamhet traditioner
från upplysningstiden och åttiotalet.
I hans stil med dess långa,
omsorgsfullt sammanflätade meningar är
inflytandet från 1700-talslitt. tydligt.
Som polemiker odlade han med
förkärlek satiren, varvid han stundom
slog över i det groteska. Från
ungdomsåren hade han starka sociala
am
bitioner, som bl. a. tog sig uttryck i
beundran för en ”adlig livshållning”,
men under senare år framträdde ett
behov hos honom att nedsätta sig i
omgivningens ögon. Hans aversion mot
borgerlighet och konventioner var
påfallande, och han levde i ständig
fejd med sin hustrus släkt och dess
vänner. Den enda person han visade
hänsyn, ömhet och beundran var
Agnes von Krusenstjerna. — Gift
1921 med författarinnan Agnes von
Krusenstjerna (bd 4 s. 363). — Litt.:
O. Lagercrantz, ”Agnes von
Krusenstjerna” (1951). T. Bs.
Wilhelm Sprengtporten. Gouache av
okänd konstnär omkring 1771.
1. Sprengtporten, Johan W i
l-h e l m, friherre, arméofficer,
diplomat, f. 11 febr. 1720 i Tobolsk,
Sibirien, f 25 dec. 1795 i Köpenhamn.
Föräldrar: majoren vid Nylands och
Tavastehus läns dragonreg. Magnus
Wilhelm Sprengtport, vilkens far kom
från Tyskland, och Anna Margareta
Amnorin. — S. studerade vid Äbo
akad. 1735—36 och erhöll
militärutbildning i Finland, bl. a. som fänrik
i sv.-ryska kriget 1741—43. Är 1744
gick han i fransk tjänst och blev 1745
kapten reformé vid reg. Royal
Sué-dois. Han deltog i generalmajor
Les-lies jakobitiska restaurationsförsök i
Skottland 1746 och i fälttåget i
Flandern 1748. Efter att ha åtföljt Adolf
Fredrik på dennes resa till Finland
1752 som befälhavare för ett
detache-ment av Livgardet, återvände han till
Frankrike. Han blev överste vid Royal
Suédois 1754 samt bevistade 1757
fälttåget i Westfalen och deltog i
bataljen vid Hastenbeck. Är 1760
inträdde han som överste i sv. armén,
och 1761 utnämndes han till envoyé
extraordinaire i Köpenhamn. S. blev
1763 överste för Löwenfelsska
värvade reg. i Stralsund (senare kallat
det Sprengtportenska), upphöjdes
1766 i friherrligt stånd, sedan han
underhandlat om giftermålet mellan
kronprins Gustav och Sofia
Magdalena, blev 1770 generalmajor, 1775
generallöjtnant samt 1792 general
och chef för ett värvat reg. Han
kvarstod i aktiv diplomatisk tjänst till
1791, från 1787 med titeln
ambassadör; från 1791 till sommaren 1795
var han tjänstledig. Han blev sera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
