Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Strindberg, August - 4. Strindberg, Nils - 5. Strindberg, Tore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg
270
Strindberg
ne epiker. En mångfald impulser har
från hans verk gått ut till senare
litteratur. Den omvälvning, som han
med ”Röda Rummet” gav signalen
till, var en av de mest ingripande i
Sveriges idéhistoria, och dess
betydelse stod tidigt klar även för
samtiden. Därefter blev han emellertid
andligt sett alltmer isolerad. Vissa
meningsskiljaktigheter och framför
allt S:s religiösa utveckling under
Infernokrisen berövade honom hans
vapenbröder bland de radikala, utan att
de konservativas misstro därför avtog.
Under slutskedet av sitt liv stod han,
trots den nyfikenhet han väckte, i
stort sett ensam och oförstådd. Först
efter hans död mognade en djupare
förståelse för S:s verk i Sverige.
Genom Martin Lamms under flera
decennier bedrivna forskningar fick
man överblick över S:s hela gestalt
och genom Olof Molanders
inscene-ringar fördes verken från hans sista
period fram till erkännande. Då S:s
hundraårsdag firades 1949 framstod
hans diktning inte längre som ett
intresse för en grupp eller en
menings-riktning utan som en nationell
angelägenhet. -—• Utanför Sveriges
gränser var mottagligheten till en början
på vissa punkter större. S:s
naturalistiska dramatik, då ännu delvis
ospelad i Sverige, uppfördes redan på
1890-talet med framgång i Tyskland
och Frankrike. Samtidigt började
översättarna på allvar intressera sig
för hans verk; kulmen representeras
härvidlag av den samlade tyska
upplagan, utgiven 1902—22. Det var i
Tyskland S:s inflytande tidigast
gjorde sig gällande med full kraft; redan
under sin livstid blev han där ofta
föremål för en reservationslös
geni-kult. S. brukar också räknas som en
av den tyska expressionismens
viktigaste impulsgivare. I Frankrike kom
hans stycken upp på scenen redan
genom Lugné-Poes och Antoines
insatser. Intresset gäller dock alltjämt vissa
bestämda verk men knappast S:s
gestalt eller insats i dess helhet. Mera
motstånd mötte S. i de anglosaxiska
länderna. I Förenta staterna har han
dock ofta spelats, särskilt på
avantgarde-scenerna, och hans inflytande
på dagens amerikanska dramatik gör
sig ofta gällande. — Gift 1) 1877—■
91 med skådespelerskan Sigrid (Siri)
Sofia Matilda Elisabet von Essen (bd
2 s. 460); 2) 1893—97 med
författarinnan Frida Uhl; 3) 1901—04
med skådespelerskan Harriet Sofie
Bosse (bd 1 s. 419). -—■ Litt.: S:s
samlade skrifter utgåvos 1912—20
av J. Landquist; en mindre upplaga
utgavs av G. Brandell 1946. S:s brev
utgåvos i urval av T. Eklund 1947;
en fullst. uppl. utges av det 1945
bildade Strindbergssällskapet.
Huvud
delen av S:s bevarade manuskript
finnas i K. bibi, och Albert Bonniers
förlagsarkiv; hans arbetsrum och bibi.
Drottninggatan 85 har bevarats på
Nord. mus. Av den rika litt. kan
endast ett fåtal verk framhållas: M.
Lamm, ”S:s dramer” (1—2, 1924—
26); E. Hedén, ”S.” (1921, 2:a uppl.
1926); M. Lamm, ”A. S.” (1—2,
1940—42, 2:a uppl. i ett band 1948);
T. Eklund, ”Tjänstekvinnans son”
(1948); G. Ollén, ”S:s dramatik”
(1948). Bland separat utg.
specialundersökningar må nämnas: K.
Jas-pers, ”S. und van Gogh” (1922); Y.
Hedvall, ”S. på Stockholmsscenen”
(1923); G. Lindblad, ”A. S. som
berättare” (1924); M. Lamm, ”S. och
makterna” (1936); G. Ollén, ”S:s
1900-talslyrik” (1941); H. Jacobsen,
”S. og hans förste Hustru” (1946);
G. Brandell, ”Strindbergs
Infernokris” (1950); A. Hagsten, ”Den unge
Strindberg” (1—2, 1951); H.
Lindström, ”Hjärnornas kamp” (1952) ;
C.-R. Smedmark, ”Mäster Olof och
Röda Rummet” (1952).
Minnes-böcker om S. ha utgivits av A. Paul,
C. L. Schleich, A. Lundegård, Fanny
Falkner, A. Engström, B. Mörner,
Karin Smirnoff, Anna von Philp
och Nora Hartzell, J. Mortensen,
Harriet Bosse, Frida Uhl-S. och A. Falck.
En samling porträtt av S. har
reproducerats i T. Svedfelt, ”S:s ansikte”
(1948). E-d, G. B-ll
k 4. Strindberg, Nils,
nordpolsfa-rare, f. 4 sept. 1872 i Stockholm, f på
Vitön vid Spetsbergen troligen i okt.
1897, jordfäst 5 okt. 1930 i
Stockholm, begravd 15 dec. 1934 på Norra
begravningsplatsen i Solna.
Föräldrar: grosshandlaren Johan Oscar S.
och Aurora Helena Rosalie Lundgren.
Kusins son till S. 3. — S. avlade
mogenhetsex. 1890 i Stockholm, inskrevs
s. å. vid Stockholms högskola och
vistades 1892—93 vid Uppsala univ.,
där han sistn. år blev fil. kand.
Sommaren 1895 deltog han i det
geode-tiska uppmätningsarbetet,
huvudsakligen i Norrland. Han förordnades
s. å. till amanuens i fysik vid
Stockholms högskola och ägnade sig där
bl. a. åt en undersökning rörande
den multipla resonansen i anslutning
till teorier av V. Bjerknes. Själv
framlade han en teori om
färgfotografering. Till att medfölja S. A. Andrée
och N. Ekholm på deras planerade
ballongfärd till Nordpolen (varom
berättas i bd Is. 104) valdes S. bland
många sökande som den vetenskapligt
och fysiskt därtill bäst rustade. Han
deltog för övnings skull i sex
ballongfärder från Paris våren 1896 och
konstruerade en kamera för
fotogrammet-riska bestämningar under
nordpols-färden. Med denna utförde han en
karta över Danskön med omgivningar
Nils Strindberg.
(vid Spetsbergen) 1896; därifrån
utgick expeditionen 1897. S. var den
förste av kamraterna på färden, som
dukade under. Enligt senaste teorier
skall dödsorsaken ha varit
trikinsjuk-dom. — Ogift. —- Litt.: ”S. A.
Andrée, hans följeslagare och hans
polarfärd 1896—1897. Minnesskrift”
(1906); ”Med Örnen mot polen”
(1930); H. N. Pallin, ”Andréegåtan”
(1934); E. A. Tryde, ”De döda på
Vitön. Sanningen omAndrée” (1952).
O. Lt
5. Strindberg, Tore, skulptör, f.
19 febr. 1882 i Stockholm. Bror till
S. 4. — S. studerade för
medaljgravören Adolf Lindberg 1898—1902
samt vid Konstakad. 1902—05, varpå
han fortsatte sin utbildning under
resor utomlands. —■ Redan S:s första
större arbeten, ”Yngling” (Thielska
galleriet), ”Artemis på gasell” (1923,
Nat. mus.), ”Crocus” (1925) och
”Näcken” (1935; båda Stockholms
stadshusträdgård) visa hans
utpräglade sinne för den klara och stramt
behärskade formen, den behagfulla
linjen och den litet pretiösa detaljen.
Han väljer gärna ett moment mellan
rörelse och vila eller en delrörelse
under vila: såsom i de kvinnliga
representanterna för världsdelarna på
Järn-torgsbrunnen i Göteborg (1927), ett
av S:s både största och effektfullaste
verk, där hans gestaltningskraft och
hans känsla för linjens och formens
rytmik firat en betydande seger. Ett
annat verk som S. lyckats ge en
monumental verkan är det av enkla
volymer uppbyggda gravmonumentet över
Andréeexpeditionens deltagare
(Stockholms n. begravningsplats, 1935).
Bland hans dekorativa arbeten i
övrigt kunna nämnas stuckreliefer i
Engelbrektskyrkan i Stockholm
(1912) och dekorativa figurer på
Tekn. högskolans byggnad (1916).
Utom fontänfigurer och andra
små-skulpturer av samma på en gång
sti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
