Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stuart, Magnus - Stubbendorff, Knut - Sture, ätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stubbendorff
293
Sture
tåg mot turkarna i Ungern och
bevistade undsättningen av Visegrad och
Gran samt belägringen av Neuhäusel
s. å. På hemvägen besåg han åtskilliga
italienska, franska, holländska, tyska
och danska fästningar. Efter
återkomsten till Sverige 1687 ledde han
jämte David Lydinghielm
befästningsarbetena vid Göteborg och uppgjorde
bl. a. förslag till skansen Kronan. Han
medverkade även i kommissionerna
rörande Arboga slussverk och
befästningarna vid Wismar. År 1689 blev
han kammarherre hos kronprins Karl,
sedermera Karl XII. Han var
samtidigt dennes lärare i krigskonsten,
särskilt i befästningskonst och
matematik. Han var en sällsynt skicklig
pedagog och blev jämte Carl Gustaf
Rehnskiöld Karl XII:s främste
fostrare i militär teori och praktik. Är
1695 utnämndes han till tf.
generalkvartermästare och 1697 till överste
och generalkvartermästare, dock så,
att Dahlbergh, till vilken S. stod i
nära vänskap, till sin död bibehöll
högsta inseendet över
fortifikations-väsendet. S. uppgjorde 1698 förslag
till förstärkning av fästningarna vid
Vaxholm och Nyen, varjämte han s. å.
undersökte de Sleswig-Holsteinska
befästningarnas försvarsduglighet. År
1699 företog han en inspektionsresa
till fästningarna i Finland och
Östersjöprovinserna och utarbetade förslag
till deras befästande. Vid det stora
nordiska krigets utbrott 1700 blev han
generalkvartermästare i fält
(general-stabschef) vid armén i Skåne. Han
utarbetade en förtjänstfull plan för
landstigningen vid Humlebæk på
Själland 1700 och ledde under
Wacht-meisters överbefäl med stor
skicklighet detta företag. Vid landstigningens
början blev S. sårad av en
muskötkula i vänstra benet, varav han sedan
ständigt led. Han uppsatte senare en
berättelse över det danska fälttåget,
vilken var avsedd att framhäva hans
egna insatser och klandra den marina
ledningens uppträdande. Är 1701
återtog han
generalkvartermästarebefattningen vid Karl XII:s armé och
utarbetade i samråd med Dahlbergh
en plan för övergången av Düna. Han
ledde därefter detta företag och
avslog i spetsen för en truppstyrka
sachsarnas förnyade anfall på den
kur-ländska stranden. — S:s vacklande
hälsa tillät honom inte att längre
följa konungen i fält, varför han
kvar-stannade som guvernör i Kurland
1702—03, där han vidtog kraftiga
och kloka åtgärder för provinsens
försvar, återställde ordning och lugn
samt införde åtskilliga förbättringar
i förvaltning, handel och
rättskipning m. m. Till belöning för sina stora
förtjänster blev S. 1703
generallöjtnant av infanteriet och friherre samt
övertog efter Dahlbergh, som s. å.
avlidit, högsta styrelsen över
fortifikationen i riket. I hopp att kunna
återställa sin alltmer avtagande hälsa
måste S. 1703 och 1704 vistas vid
baden i Aachen och Ems. — S. var
en synnerligen skicklig och
mångsidig officer, förfaren i krigskonsten och
alla krigsvetenskaper och levande
intresserad för fortifikationspersonalens
utbildning. Han var väl insatt i
stabs-tjänst och grundade sin krigskonst på
vetenskaplig beräkning och
”skyndsam, aldrig vilande verkställighet”. Sv.
akad. lät 1821 prägla en medalj över
honom. — Gift 1688 med Margareta
Funck. — Litt.: F. M. Franzén,
”Minne af generallieutenanten
friherre C. M. S.” (i Sv. akadis handl.
ifrån 1796, del 10); L. Munthe,
”Fortifikationens historia” (6: 5,
1917); ”Karl XII på slagfältet” (1,
1918), utg. av Generalstaben; G.
Cle-mensson, ”Flottans förläggning till
Karlskrona” (1938). A. G.
Stubbendorff, Knut Bertil,
författare, tidningsman, f. 15 dec. 1893
i Sörby skn, Kristianst. län. Föräldrar:
lantbrukaren Robert S. och Elisabeth
Groothoff. — Efter studentex. i
Malmö 1912 och några års
medicinska studier i Lund blev S. medarb.
i Blekinge Läns Tidn. 1918. Åren
1920—21 var han anställd i
Presstele-grambolagets kontor i Malmö och
Stockholm och 1922—24 i
Tidningarnas telegrambyrå (TT) i
Stockholm. Åren 1924—28 var han
medarb. i Stockholms-Tidn. Han
utgav novellsamlingarna ”Ynkrygg”
(1917), ”Prinsessan och trollen”
(1923) och ”Firman Stål” (1928)
samt romanerna ”Gunnar Holts
experiment” (1925) och ”Den
flygande” (1928). Sistn. år lämnade han
dagsjournalistiken och vistades
utomlands till 1939, främst i Italien,
Tyskland och Danmark, varunder han
ägnade sig åt skriftställarskap, översätt-
Knut Stubbendorff.
ningsarbete och tidn.-korrespondenser
från bl. a. Mellaneuropa, Frankrike,
Baltikum, Ryssland och Turkiet. Efter
hemkomsten bosatte han sig i Lidingö.
Är 1930 utkom romanen
”Grotte-trustens chef häktad!” (ny uppl. med
titeln ”Oscar le Pierres arv” (1934).
S. är en uppskattad kåsör i radio.
—• Är 1928 deltog S. i sökandet efter
den förolyckade Nobileexpeditionen,
vilket han skildrat i
”Ishavsreporta-get” (1928) och ”Det store
Polar-drama” (Köpenhamn s. å.; tills, med
E. Lundborg). Mest uppmärksammad
blev S. som ledare av
Vecko-Journa-lens och Dagens Nyheters expedition
med ”Isbjörn” till Andréemännens
nyfunna läger på Vitön 1930. S.
påträffade och hemförde bl. a. de
spridda resterna av S. A. Andrées och K.
Frænkels stoft samt värdefulla
dokument och återstoden av
Andrée-expedi-tionens utrustning. — Gift 1) 1922—
29 med Nina Sergejevna Taskina; 2)
1939 med Inger Sivertsen. D. M. W.
Sture, fem adliga, endast delvis
befryndade ätter. 1. Till en halländsk
adelssläkt S. (vapen: spets nedifrån)
hörde danske riddaren Nils S.
(näm-nes 1377—92), vars son riddaren
Sven S. (S. 2) var en av
vitalianernas hövdingar. Om hans dotters
ättlingar, Yngre Stureätten, se 4 nedan.
-—-2. Sjöbladsätten, ofta kallad
äldre Stureätten, förde i
vapnet tre balkvis ställda svarta sjöblad
i fält av guld. Den härstammar från
riddaren och riksrådet Anund S. (S.
1). Sonen riddaren och riksrådet
Magnus S. (nämnes 1356—91) var
far till riddaren och riksrådet Algot
Magnusson S. (S. 3), gift med Märta
Bosdotter (Natt och Dag). Av deras
barn märkas sönerna riddaren och
riksrådet Gustaf Algotsson (nämnes
från 1407, f 1448), till Ängsö i
Mälaren och Lagmansö i Södermanland
samt riddaren och riksrådet Anund
Sture, även kallad Sture Algotsson
(nämnes från 1407, f 1434). I gifte
med Christina Anundsdotter
(lejonansikte) var denne far till riddaren
och riksrådet Gustaf S. (nämnes från
1436, f 1444) gift med Birgitta
Stensdotter (Bielke) konung Karl
Knutssons halvsyster. De hade barnen
riddaren Anund S. (f 1463),
riksföreståndaren Sten S. d. ä. (S. 5) och
Birgitta Gustafsdotter (f 1472) gift
med riddaren Johan Kristiernsson
(Vasa) samt farmoder till Gustav
Vasa. Ätten utgick 1503 med S. 5.
3. Gumsehuvudsläkten S.,
så kallad efter vapnet, vilket ibland
även karakteriserats som ett
tjurhuvud, varför även benämningen
tjurhuvudsätten S. finnes. Släkten
härstammar från riddaren Magnus S.
(nämnes från 1377, f före okt. 1419).
Släkten levde på manssidan ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
